De gömda och glömda barnen!

” Det har nu gått en serie på Tv som heter Lerins lärlingar. Sista avsnittet innan den stora avslutningsdagen så fick vi stifta bekantskap med en av pojkarna som hade drabbats på samma sätt som min bror vid 9 månaders ålder ,med epileptiska anfall som följd.

Jag kände så väl igen min bror när han utryckte en önskan. – Jag längtar efter att få blir frisk, sa han vid ett tillfälle.

Även om alla de som är med i programmet har sina olika handikapp så är det stor skillnad nu mot hur det var på 1950-talet när min bror blev sjuk. Den isolering och skam som vi hela familjen ofta blev utsatta för på grund av okunskap om epilepsi. Även om vad mycket stöd alla i en familj med ett svårt sjukt barn/ syskon behöver har man lite bättre kunskap om. Programmet med Lars Lerin har också visat ,att även om man har ett handikapp, så har man drömmar och inte minst kunskaper, som kanske behöver lite hjälp att komma fram. Ett helt fantastiskt program tycker jag.

Sune 9 mån

Min lillebror Sune föddes den 15 februari 1948, som en helt normal och frisk pojke. I år skulle han ha fyllt 70 år om han fortfarande levat och fått vara frisk. Han var nummer tre i syskonskaran. Kanske kom han lite tätt inpå sin storebror G. som var född i dec 1946. Storasyster var ju stor redan då tyckte hennes mor, hon var ju född i dec 1944 och alltså tre år och två månader när Sune föddes.

Skanning_20180219

En helt normal familj med friska barn och med en mamma som sydde och stickade alla kläder till alla tre. Även kläder till sig själv. Dessutom var hon en duktig husmor i övrigt, uppväxt som hon var i ett riktigt lantbrukarhem. Och här hade det ju kunnat få fortsätta, men så händer det en hel rad olika olyckliga omständigheter.

En epidemisk spädbarnsdiarré, på den tiden kallad barnkolera bröt ut. Om alla vi barn blev sjuka vet jag inte, men Sune,  9 mån gammal, blev hårt drabbad och fick lite nedsatt motståndskraft. Kort därefter började man vaccinera alla barn mot kikhosta. Det var distriktsköterskan som åkte runt och skötte detta.

Vi fick alla tre vårt vaccin, men vad ingen visste då var att kikhostan redan gick i grannbyn och vi var redan tydligen var smittade av den. Och detta var något som inte var bra, i alla fall för min lillebror Sune. Sune blev väldigt sjuk, med svåra feberkramper som ledde till ärrbildningar på hjärnan som sedan ledde till en svår epilepsi.

Detta blev nu ett trauma som alla i familjen drabbades av, men när man inom sjukvården hade vare sig utbildning eller förstånd hur man skulle hantera en sådan familj så hände följande. Efter tre år av ständiga vaknätter, flera anfall varje dag och en ständig oro orkade inte vår mamma längre. Hon hade ju också dåligt samvete för att min andra bror fått bli stor redan vid ett år och två månader och ha en mamma som sen inte orkade med, som hon velat när sen Sune blev så svårt sjuk

Hur diskussioner eller beslut varit har jag ingen aning om, men jag som skulle börja skolan endast sex o ett halvt är gammal mådde ju inte bra av allt detta. Speciellt inte som jag  fick tre regler som jag enl mamma skulle förhålla mig till, att jag var frisk, att jag var flicka och att jag var äldst.

Sune i Wilhelmsro sommar

Mina föräldrar med en av de  anställda vid Wilhelmsro

Sune fick komma hem varje jul och sommar på ”semester”. Mamma och pappa åkte alltid ner själva och hämtade. Ett år orkade mamma inte med resan och så erbjöd jag mig att följa pappa, då var jag väl ca 13 år. Anfallen hade med åren blivit färre , men det var alltid lika jobbigt för vi visste oftast när ett anfall var att vänta.

Sune o ju i Wi-sroJulfest i Jönköping. Sune längst till hö.

Jag som blivit en ”ångestövertagande” person vad gällde min mamma kände av spänningarna mera. När Sune var ca 19 år, 1967, kom en bestämmelse som sa att alla landsting skulle vårda sina egna patienter som hittills funnits på olika institutioner . Sune hamnade på Furuhagen i Bräcke. Närmare för mamma o pappa att hämta och hälsa på. Somrarna tillbringades i den kära sommarstugan vid Långan där Sune älskade att vara.

Sune i landön

Jag hade skaffat egen familj och umgänget med Sune gick inte så bra anfallen blev för skrämmande för barnen.

1983 skulle mina föräldrar få en ny lägenhet i Ås i det nya området nedanför kyrkan. Sune skulle äntligen få komma till ett gruppboende i Krokom, allt skulle bli så mycket roligare och lättsammare för dem. Några veckor innan Sune skulle flytta till Krokom dör han av ett svårt epileptiskt anfall, ensam på sitt rum. Han upptäcktes inte förrän efter två timmar.

Blåbärsris från Önsjön

Det här är en favorit-bild från sommaren 1955 . Min friska bror  Gunnar och jag hade cyklat till Önsjön på simbadskola. På vägen hem hittade vi så stora fina blåbär i Åskottskogen så vi tog med oss helablåbärsrisbuskar hem till Sune, nåt som han uppskattade väldigt mycket.

 

Annonser

Kronbrud !

Brudkronetraditionen uppstod inom den västliga kristenheten genom att bruden i bröllopsceremonin symboliskt liknades vid jungfru Maria, som kallades himmelens drottning. Kronan fick bara användas vid kyska brudars första äktenskap.

Att bryta mot denna regel kallades för ”kronobrott” och ledde till dryga böter. Ett sådant brott kunde upptäckas om orimligt kort tid förflöt mellan kronbröllop och barnafödsel. Utifrån detta uppkom en sägen att pengarna som inkasserades från kronbrotten gick till att förgylla kronorna. Detta skulle vara förklaringen till att så många kronor ökade i vikt och var så överdådigt förgyllda.

Kronan här nedan är den äldre brudkronan med sin kyrkask, som finns i Ås kyrka, att låna för den som vill.

gamla brudkronan

1942, samma år som mina föräldrar gifte sig ville ungdomarna i Ås att det skulle finnas en lättare brudkrona passande de vita eller ljusa brudklänningarna. Man samlade då genom olika aktiviteter in pengar för att köpa denna krona hos juvelerare A Ohlsson i Östersund, för att sedan skänka den till församlingen, den kostade då 390 kr.PrinsesskronanÄr det någon som använder dessa brudkronor då? Ja inte är det ofta. När jag skrev om dessa i sista numret av Ett år i Ås , som kom ut 2010, så frågade jag Olof Roos om detta. Han hade inte haft ett enda brudpar sedan han kom till Ås åtta år tidigare som använt någon av kronorna.

Kanske dags att bryta trenden nu.

Say yes to the dress!

Say yes to the dress

Av någon anledning har jag ”snöat in” på ett program på TLC som heter ”Say yes to the dress”.  Till butiken Kleinfeld, med 250 experter på brudklädslar, kommer  en strid ström av mer eller mindre förmögna kvinnor som ska köpa en brudklänning.

Alla tas emot som ”prinsessor” och de flesta har ett stort följe med sig med mamma, svärmor, tärnor och andra ”experter”. Varje blivande brud får sin egen guide och i nödfall kommer ägaren Randy som en hjälpande hand och löser ett till synes olösligt problem. Då handlar det om en vilsen brud som provat hundratals klänningar och tappat bort sig själv.

Budgeten för en klänning ligger mellan ca 2000 och ända upp till 30 000 tusen pund!!!Modellen ska vara, sjöjungfru, prinsess, klassisk eller med mycket spets och pärlor. Ibland väljer en brud en färgad klänning i rött , svart, rosa eller lite regnbågsfärgad. De flesta är utan band och ärmar och de flesta vill känna sig mycket sexiga! Brudkronor är det aldrig tal om , däremot diadem och en slöja.

Jag har nu börjat fundera över varför jag tittar på de här programmen. Är det min egen saknad av glamour när jag gifte mig?  Vi var ju ”tvungna” att gifta oss men sparade ändå fem månader efter vår dotter föddes i mars 1964 innan vi gick till altaret.

evaoarnebrudparMin brudklänning är hemsydd och i brokad med heltäckande ärmar och hel framsida ingen sexig urringning där inte, sånt pratade man inte om ens. Slöjan och tygkronan är lånad. Brudkronan är inte ens snyggt ditsatt, det är liljekonvaljer som skulle stå upp…En riktig brudkrona kom inte på fråga eftersom vi syndat…

Tycker ändå att vi ser rätt söta ut, jag med fortfarande tonårsrunda kinder, så nybliven mamma jag var.

Brudparet Larsson m tärna

Mina föräldrar gifte sig 1942 i Ås. 22 o 24 år gamla. Mitt under krigsåren. Pappa hade muckat och fått jobb vid SJ. Men det var även så att om man var soldat och gifte sig fick man högre ersättning så jag är lite osäker där. Mamma var en äkta kronbrud och fick ha krona på huvudet. Dessutom den nya prinsesskronan som Ungdomsringen i Ås skramlat ihop till. Kanske gjorde modet med ljusa brudklänningar att men ville ha en mera passande krona istället för den stora tunga guldkronan. Mammas brudklänning är i ljusblått och säkert hemsydd den också. Skulle vilja vetat mera om slöjan om den var lånad eller arvegods. Mamma hade två äldre systrar, var dom delaktiga på nåt sätt? Tärna är pappas tio år yngre syster Irene.

Toraomartinbrudpar

Arnes föräldrar gifte sig 1935 i Laxsjö. Tora (Viktoria) bär den stora tunga brudkronan som är så tung så den håller på att halka av huvudet. Tora bär också en ljus klänning och lång slöja. Tora hade många systrar, dom var säkert delaktiga i att klä sin syster till brud.

Våra döttrar valde att gifta sig borgerligt. Och det är inget jag klandrar dom för. Det var deras val och blev trevliga tillställningar det med. Men jag hade ett tag när de var yngre fantiserat om att sy en klänning åt någon av dem efter modellen här nedan.

Unghustruklänningen som min mormors mormor hade burit, och som fortfarande finns kvar inlämnad på Havremagasinet. På bilden är min mamma 15 år när hon lånar den, säger nåt om storleken på en brud förr i tiden.

Skanning_20141015 (3)

 

 

Sollidenbreven

ollidenbreven

Igår var jag på en gripande föreläsning på Jamtlis After Work. Duon Mats Göransson och Peter Lucas Erixon berättade om bakgrunden till boken Sollidenbreven, där Mats stod för fakta  och Peter Lucas som uppläsare. Breven var skrivna av Peter Lucas mors farmor och två av döttrarna, när de i olika omgångar mellan 1918 -1923 hamnade på Sollidens sanatorium på grund av TBC. Peter Lucas hade renskrivit breven som sedan blev grunden i den bok som Mats står som redaktör för.

För min del blev det en påminnelse om mina släktingar på mammas sida som också drabbats av sjukdomen och där tre st i en familj avled 1922, varav en flicka Lily, på Apelvikens sanatorium och modern Hilda och andra dottern Ingeborg avled på Solliden i Östersund.

sollidenbrev

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var ju tvungen att köpa boken och när jag ser det här brevets datum slår det mig att Maria från Raftälven och mammas kusin Ingeborg låg på Solliden samtidigt. Hade de träffats? Ingeborg dog den 8 nov 1922 en vecka innan  detta brev skrevs av Maria till sin syster i Raftälven

Hilda, mammas kusins mor hade avlidit redan 21 juni, kanske låg mor o dotter på samma sal innan. Pappan Per och de tre bröderna bodde i Rätan så det var nog inte så lätt att besöka Ingeborg. Vilket trauma det måste ha varit.

Modern Hilda Josefina Eriksson     f 1890-06-19 i Lit Fjällandet d 1922-06-21 av Lungsot (Tbc)

döttrarna   Ingeborg f 1908-07-15   i Lit  d 1922-11-08 av Lungsot (Tbc) Solliden och

Lily Margareta f 1912-01-06   i Lit     d 1922-04-30 av Lungsot (Tbc) på Apelvikens  sanatorium i Varberg begravd där den 8/5.

Tyvärr finns inga foton bevarade på flickorna Lily och Ingeborg och deras mor Hilda i vår släkt,  vi kände inte ens till att detta hade hänt, förrän jag för två år sedan började leta i min mors släkt på ”morfarssidan” och hittade denna tragedi.

peter o mats

Peter Lucas Erixon och Mats Göransson som ligger bakom boken Sollidenbreven.

 

Syskonen Hansson

20180123_20341420180123_203306

Faster Brita och farbror Otto. Två av min morfars syskon i en syskonskara på sju , där två av syskonen avled tidigt i Tbc.

Brita f 1875 var nr två i syskonskaran. Otto f 1893 var nr sju och den yngste av dem. Åldersmässigt skiljer det 18 år mellan dessa syskon. Deras livsöden kom också att skilja sig åt betydligt. Medan Brita blev fosterlandet trogen begav sig Otto redan som sjuttonåring av till Amerika. Vad som lockade honom att 1911 åka ”over there” vet jag inte, möjligtvis var det brist på arbete eller äventyrslusta.

Otto var målare till yrket när han gav sig av och hamnade i Chicago, en stad som bestod av ett stort antal invandrare och många svenskar.Hans Sivertssen o Margareta Molin

Hans Sivertssen                                                           Margareta Molin

Syskonen Hansson föddes och växte upp i Lit. Föräldrarna var Hans Sivertssen Böe, fra Selbu i Norge och Margareta Molin, dotter till hästjägaren Per Molin, född o uppväxt i Lit. Hans Sivertssen kom som många andra norrmän till Litstrakten för att jobba på olika sågverk eller som diversearbetare.

Brita fick tidigt plats på gården Klöstanäs, en stor gård med 16 pigor och åtta drängar anställda, då Brita kom dit. Men efter åtta år blev Brita sjuk i reumatisk feber och fick flytta hem till föräldrarna igen. Hennes fingrar kom med tiden att bli mer och mer krokiga. Föräldrarna bodde då på Klösta skola där modern hjälpte till med städningen av skolan.

I början på 1900-talet flyttade de flesta av barnen och föräldrarna till Brunflo socken och Odensala 1. Äldsta dottern Märta hade blivit gift till Kyrkås. Sonen Per hade börjat jobba som rallare, han var stor och kraftig. Min morfar Erik, jobbade tillsammans med sin far på olika byggen i Östersund. Brita flyttade till Storgatan 23, där hon kanske kunde jobba på Märta Helins café eller hjälpa Wendela Smith med lite sömnadsarbeten, hon hade nu utbildat sig till sömmerska.

1911 flyttade som sagt Otto till Amerika. Föräldrarna hade flyttat till gård 206, Dahlins gård, som låg där Östersunds biliotek ligger, och till detta gårdshus som numera kallas Lignells salen och är flyttat till Jamtli, (bakom Gullehuset)

Lignellsalen 2

1914 dör Hans Sivertssen och sonen Erik (min morfar) som redan fått tre barn och bodde på Köpmangatan fick möjlighet att köpa en tomt i Täng i Ås och flyttade dit.

Runt 1920 dör två av de yngre syskonen Hansson i Tbc, när båda var i tjugoårsåldern. Även Pers fru och två döttrar dör 1922 av samma sjukdom.

Då gör Margareta en , som jag tycket stor bedrift. Hon åker till Amerika och hälsar på sin yngste son Otto och stannar där i ett och ett halft år 1923-24. Otto har också bildat familj och fått tre söner med sin fru Lisa. Han har även lyckats i yrkeslivet och blivit en respekterad byggmästare. Från Amerika kommer varje år julkort på engelska till syskonen.Julhälsning Kansaas

1949 kommer Otto med fru hem och hälsar på sina då två kvarvarande syskon, ogifta Brita och storebror Per med sin småländska fru Sigrid. (Brita är ej med på bild här). Min morfar dog 1944 men mormor levde. Och jag tror att ”Amerikanarna” var till Åskott också.

Amerikaframmat.

Här ser vi Otto (han med krysset) bredvid sin storebror Per f d rallaren, Ottos fru Lisa i mitten och Sigrid i blommigt. Bredvid står Pers sonson och fadern Valter bakom.

Otto blir intervjuad  och får en stor artikel i tidningen

Otto Hansson tidningsart 1949

Otto dog 1971 och hans fru  Lisa några år efter. Deras tre söner var alla utbildade militärer och tjänstgjorde i Vietnam. Har tyvärr ingen kontakt med dem och deras ättlingar.

2018

20180103_155215skanna0001

Pappa Nils skor.                                                                        Nils när han ska börja skolan.

I år skulle pappa Nils ha fyllt 100 år om han hade fått leva 9 år till, han dog 2009. Pappa föddes 23 augusti 1918. Mitt i den värsta tiden för spanska sjukan. En sjukdom som hans näst yngsta farbror som då bodde i Mörsil drabbades av och även dog av tyvärr, liksom många andra på den orten. Men Nils och övriga familjemedlemmar i Litsnäset verkade ha mera tur, ingen familjemedlem blev sjuk eller gick bort.

Nils fick växa upp tillsamman med nästan jämnåriga morbröder och mostrar men flyttade med mor och far till Granbo och sedan Åskott i samband med att han skulle börja skolan.

Samma år som pappa fyllde 10 år, 1928, fick han sitt första syskon , en syster som sen många år bor i Helsingborg och som i år fyller 90 år. Grattis Irene! En syster till passade på att födas på jämna årtalet 1938 och hon fyller alltså 80 år i år. Grattis Kerstin!

1938 föddes också min man Arne, så han skulle också ha fyllt 80 år den 18 mars. Tyvärr fick han inte uppleva det.

Arne 1938                                                     Arne ca 1 år på denna bild.

Det hade ju varit kul då vi har en dotter som fyller 50 i år, Birgitta, och ett barnbarn Sara, som fyller 20 och är på väg in i vuxenlivet genom att ha blivit antagen till en treårig utbildning till sjuksköterska.

Tidsperspektivet 100 år känns ju som enormt och  när jag själv har minnen från 1950-talet o framåt börjar det hisna lite.  20180103_155926 Att Arnes mor hade lyckats spara denna vante som Arne hade haft när han var liten och som stickats av á ”KristianSara”, en lite udda kvinna som bodde i Laxviken och som hittat på detta egna mönster som hon stickade både små och mera vuxna vantar i tycker jag är lite speciellt. Den ska lämnas in på Havremagasinet så småningom. Den finns redan dokumenterad i den ”Vantutställning” som ordnades av Hemslöjdskonsulenten i början på 2000-talet.

Samma år som Arne föddes även två av hans kusiner Sigvard och Peder de kom att bli kompisar och följde varann långt upp i vuxen ålder, dom mår förhoppningsvis bra och får fira sina 80-årsdagar i vår.

Margarinresorna

TÄngSå här i julbakningstider kanske det passar med en lite nostalgisk återblick till 1950-talet och de margarinresor vi gjorde till Norge då jag var barn.

Min mor hade ju som gift med en järnvägsanställd ett visst antal frufribiljetter eller hustrubiljetter. Dessa utnyttjades till fullo. Många vardagsresor till stan blev det ju förstås men som var ett stort äventyr för oss barn, resorna till Norge för att inhandla norskmargarin, men även socker och mjöl.

Vi utgick alltid från Täng station eftersom det var enklast att stiga på där, och det innebar att vi låg över hos mormor som bodde nära stationen, ibland för att hämta upp diverse  små släktingar som skulle med. De gav extra tilldelning i vadmamma  fick handla.

Norge PVid något enstaka tillfälle var pappa med annars var det oftast bara mamma och någon kvinnlig släktning. Meråker var bästa stället tyckte vi att åka till för där var lite större by med ett café som vi fick gå in och handla ”brus” norsk sockerdricka och wienerbröd. Annars var det ofta Kopperå som var stationen  innan där vi klev av, det blev lite mera tid att handla då tyckte mamma.

Norge KHär är både en kusin till mamma och en kusin till oss barn, som båda hette Barbro med. Min bror Gunnar till vänster och jag längst ut till höger. Fika i väntan på hemgång.

Vi hade en lådkamera där man kunde ta tolv sv/vita bilder och den var naturligtvis med på utflykten. Min far hade farbröder som var väldigt intresserade av att fotografera och det intresset hade han också och som han gett i arv till mig. Mest spännande var det när vår morbror Herman som var konduktör tjänstgjorde på ”margarintåget” på svenska sidan. Då vågade mamma handla lite extra och gömma under sittbänken.

Det var ju kontroll när vi skulle över gränsen tillbaka till Sverige om vi hade rätt mängd varor utifrån hur många vi var med. Det var viss mängd per person även barn som räknades.

Norge M

Naturligtvis skulle vi ha nåt foto på norska järnvägare tyckte pappa.

Norge SNuförtiden är det ju omvänd ordning och norskarna som reser över till Sverige för att handla, lite andra varor då. Tror dock att de också tycker att det är spännande att fynda , som vi gjorde då.

 

 

 

Att växa upp vid Inlandsbanan…

Det heter en uppsats som jag skrev 1993 i samband med att jag gick en utbildning till lokalguide i Östersund. I fjol 2016, bestämde man på Jamtli att  deras banvaktsstuga Nyvik som alltid legat inom Jamtlis område skulle införlivas i verksamheten Historieland, sommartid. Som underlag för hur en banvaktarfamilj levde använde man då min uppsats eftersom det visade sig vara den enda berättelsen som fanns att tillgå, om hur ett liv kunde gestalta sig året 1956, som skulle vara året för verksamheten i Nyvik 592.nyvik

Nyvik är också en kopia av den banvaktstuga Torsta 596 som jag föddes i och som ligger vid vägkorsningen mot Halåsen i Åskott, tyvärr är den ”sönderrenoverad” numera.

Nu börjar inte mitt järnvägarursprung med mig utan vi får gå tre generationer bakåt för att hitta den förste som fick anställning vid järnvägen.

Mellansjön

Det här är en dubbelbanvaksstuga som ligger efter sträckan Bräcke- Långsele i byn Mellansjön. På bilden ser vi min farmorsfar Nils-Petter Stengel med hustru Amalia och tre av fem flickor födda mellan 1901-1908, däribland min farmor Andrietta f 1902 längst till hö.

Nils-Petter föddes i Gastsjö och hans far Anders Martis Ersson kom från Älvdalen Dalarna, modern kom från Hällesjö. Familjen vid stugan är alltså den där det började, livet vid järnvägen. Ungefär 1910 flyttade familjen till Litsnäset där Nils-Petter blev platsvakt vid detta hus.

LitsnästN P m Barn o NilsHär föddes 1911 förste sonen Nils och sen kom tvillingarna Eva o Malin 1915. Nu blev Nils-Petter änkling med åtta barn och även morfar två ggr strax efteråt. En hushållerska Frida anställdes, som snart blev både ny fru och mor till två barn. På bilden ser vi Nils-Petter med de nya barnen Ingrid f 1919 och Anders f 1922 och min far Nils, barnbarnet f 1918, samt hans morbror Nils f 1911.

När min far skulle börja skolan flyttade han med sin far o mor till banvaktsstugan Granbo 598  som vi ser här under. Den låg några kilometer från Åskott stn mot Lit.

Granbostugan 1915talFamiljen på bilden är en annan familj som hette Magnusson och bodde där innan min far och hans föräldrar, stugan är identisk med många av banvaktstugorna som byggdes efter Inlandsbanan. Min farfar hade fått arbete vid järnvägen och hade då rätt att bo i en banvaktsstuga. När han kom till Lisnäset från Timrå var det som sågverksarbetare.

När min far fyllde 10 år fick han sitt första syskon en syster och ett år senare fick min farmor arbete som platsvakt vid Åskott stn och då flyttade de hit.

Åskott 1915taletMöjligvitsvis bodde de några år i banvaktsstugan längst till höger innan de fick flytta till stationen. Min farmor var i alla fall en av de första kvinnliga stinsarna i Sverige och hon skötte även poststationen som låg i samma byggnad. Min far fick flera syskon totalt sex, men det var bara han som blev en ”järnvägare” som sina föräldrar, morfadern och flera av mostrarna och en morbror.

Min far gifte sig och fick som sagt jobb vid järnvägen 1942 efter att ha varit inkallad i omgångar sedan 1939. De fick sin första bostad i Torsta 596 där föddes som jag nämnt förut. När jag var två år flyttade vi till 597 som låg intill stationen som man ser på bilden här ovan och där föddes mina två bröder.

Nyvik 592

Jag drömde ett tag om att bli konduktör. Älskade att åka tåg som barn och det var mycket åkande både med rälsbussar och tåg, men det blev ”bara” en banvaktsdotter av mig och det tycker jag är märkvärdigt nog ändå.

 

Mötet

Åskott 1915talet(Ett tidigt foto på Åskott stn, personerna på bilden har inget med berättelsen att göra)

” Året var 1947 och klockan var halvåtta på morgonen. Framför stationen står en liten pojke på fem år och håller sin mamma stinsen i handen. In till Åskott station på ett sidospår tuffade ett tåg med endast några få vagnar. Tåget stannar. En av vagnarna i det korta tågsättet är vackert blåmålad och försedda med en kungakrona, det går en liten stund, sedan kliver en lång smal man långsamt ner på perrongen. Mannen går fram till den lilla pojken, tar honom i handen och hälsar artigt först på honom och sedan på hans mamma, stinsen.

Den lille pojken bockar men måste sedan böja huvudet långt tillbaka för att kunna se den långe mannen i ansiktet. Hans mamma har sagt att den långe farbrodern är Kung, men pojken kan inte se att han har någon krona på huvudet

– Vill du följa med in och se hur det ser ut i mitt tåg, frågar kungen? Pojken nickar till svar.

Gustav 5

Passageraren på tåget är den gamle Kungen Gustav den V som även har sin son Gustav Adolf med. Dom ska till Kungens fiskarstuga i Forsavan vid Tärnasjön på sin årliga fiskesemester. De har åkt hela natten från Stockholm och tycker att det är så skönt att få kliva ur och sträcka på benen vid den lilla stationen vid Inlandsbanan. Ingen uppmärksamhet eller några fotografer som vet att de är här. Bara stinsen och tågpersonalen och den lille pojken.

Gustaf_VI_Adolf_of_Sweden_1962[1]

Några år senare dör Gustaf V och nu är det hans son Gustav VI Adolf som några år fortsätter traditionen att stiga ur och hälsa på den lille pojken, som är nummer fem i en syskonskara på sex. Pojken, föddes i december 1942 , tio dagar efter det att hans äldsta bror Nils gifte sig med sin Anna-Britta, 22 nov samma år.

Storebror Nils som de första två åren bodde i banvaktstugan 596 eller Torstastugan som den också kallades hade flyttat ner till banvaktstugan 597 bredvid stationen och har nu både en dotter f -44 och en son f -46 . De båda familjerna blir något av en storfamilj då äldste sonen Nils barn är lika gamla som hans yngsta syskon.

Pojken som det här året är fem år fick en lillasyster i mars och hans mamma som nu är 45 år hade fött sex barn mellan åren 1918 och 1947. Hon har arbetat vid Åskott station sedan maj 1929 både som stins och postkassör och är gift med Henry som jobbar som sin son Nils vid Inlandsbanan som banarbetare.

Berättat för mig  vid en intervju 2010 då jag gick en skrivarkurs på Birka.