Min lillebror som aldrig blev riktigt stor.

Sune  ca 3-4 år provar pappas ”finjobbmössa”

Idag den 15 febr 2019 skulle min yngsta bror Sune ha fyllt 71 år. Men p g av hans svåra epilepsi så avled han redan 1983 vid 35 års ålder. 22 år av dessa vistades han på anstalt.

Det har jag skrivit om många gånger här men vid hans födelsedag så kommer minnena åter. Han fick komma hem varje jul och över somrarna, så länge han levde. Han var mammas o pappas lilla pojke livet ut.

I samband med att en man från södra Sverige för några veckors sedan annonserade efter foton på banvaktsstugor och dess familjer, så bläddrade jag lite i mitt gamla ärvda album från 1950-talet.

Hittade lite bilder som jag skickade till honom för dokumentation från banvaktstugan Åskott 597.

                                                 

Anna-Britta o Nils, söndags fina.                       Gunnar o Sune vid vedboden vårat ”fritids”.

 

Och långt  där bak står jag med min stora sköldpaddsdocka som jag fick 1956 då vi vunnit 1000 kronor på en penninglott som jag fått åka ensam till stan med rälsbussen för att köpa. Bara åka in gå till Wisenska bokhandeln och sedan sitta på Västra stn o vänta tills bussen gick tillbaka var förhållningsorderna.

Annonser

Rensa rensa rensa.

Idag är det stormvarning klass 2. Jan heter den, stormen. Än blåser det ”bara” den utlovade snön syns inte till. Det blir i alla fall rensat i luftrummet.

Och kanske på annat sätt… jag försöker rensa upp i datorn och skriver ut mina blogginlägg mellan 2015-2018. har ju lämnat in mellan åren 2007-2014 för ett år sedan. Det tar lite tid att kopiera o skriva ut, kanske ta bort onödiga bilder, i alla fall förminska dem. Intressant att läsa då jag glömt mycket som jag skrivit om, men alla släktporträtten är ju bra att jag fått ner på papper, får nog sammanställa till nåt lätthanterligt häfte.

Någon riktig släktbok orkar jag nog inte med, ögonen gör sig ju påminda nu med gråstarr på båda. Blir väl operation så småningom, men när. Man måste se tillräckligt dåligt först har jag förstått,nu blir jag mest trött.

Gjorde slut på allt papper i går och färgbandet är slut men det svarta räcker än. Ja varför ska man lämna in sin blogg. Jo, det vill man på Arkivet att man gör i alla fall om man har ett personligt arkiv som jag har. Nu när vi skriver i bloggform som dagbok är det intressant att få in material. Speciellt kvinnors bloggar.

Annars blir jag ganska trött i huvet när jag tänker på allt som jag måste städa bort…den sk. ”döstädningen” tar aldrig slut. Har inte gjort annat sen mamma dog 2003 tycker jag. Det lilla som jag avyttrat på några loppisar hjälper inte mycket. Men jag har i alla fall rensat rejält i min jeanssamling. Har skänkt massor till en kvinna i Fåker som omvandlar till diverse hantverksobjekt. Har dock ändå kvar sånt som är helt 1970-80tals jeanskläder.

Men så är det, det här, med alla gamla vita överlakan. Helt oslitna. Ett tag när jag bodde i Tängtorpet gjorde gardiner av en del. Nu har jag så knäppa fönster. Så jag spar dem väl ett tag till. Precis där jag sitter nu ser jag flaggan på Arkivet hur den fladdrar i stormen och vår flaggstång här på Arkivvägen 8 vajar betänkligt den också, men som sagt ingen snö än som jag hoppats på. Den vackra rimfrostvintern vi hade strax före jul känns just nu som det bara var en hägring.

IBLAND VILL JAG BARA BRODERA…

.I höst har jag tidvis bara velat ägna mig åt att brodera. Hittade igen två alster som jag köpt för flera år sedan och beslöt att ta tag i dem. Oj vad roligt det var. Det första ett örngott med Jämtlandssöm på bomullstyg, som jag trodde skulle ta tre år, det var färdigt på fyra veckor.

Nästa objekt var en yllekudde med motiv från Frösön, har ju många kopplingar till Frösön m omnejd via mormorsgrenen. Men när jag så sitter där och broderar kommer plötsligt tankarna. Tankarna på mitt liv nu och tidigare och så börjar tvivlen. Hur har jag varit egentligen som mamma , maka, dotter och mormor. Ju kortare dagarna blir och det envisa mörkret kommer snabbare desto dystrare blir tankarna. Fick också besked vid ett besök hos optikern att jag håller på att utveckla grå starr. Kräver operation så småningom, men nu blev det nya glasögon och rådet att ha mycket ljust där jag vistades. Jag som avskyr taklampor inte minst lysrörs dito.

Men som mormor får jag ju numera agera bollplank till Sara som läser till sjuksköterska vilket jag tycker är en rolig uppgift. Jag får också lära mig en del nytt, framför allt hur mycket som ska präntas in i det lilla studiehuvudet. Kan en läkare ha mycket mera kunskaper än en sköterska tänker jag när jag ser all studielitteratur som krävs?

Men det är ändå bra kul att brodera! Och går märkligt nog bra, med tillräckligt med ljus. Mera jobbigt att sitta vid datorn upptäckte jag. Och när förkylningen slår till kan jag ju ändå inte göra nåt annat. Yllebroderi kudden blir också klar på fyra veckor och den skickas iväg till Kalmar. Nu kommer den inte fram som jag tänkt till advent, men den hanns i alla fall till jul tänker jag. När jag skickat det handarbetet och stickat klart ett par torgvantar som varit på G i två år så blir jag rastlös igen.

Jag måste skaffa ett nytt handarbete och helst ett broderi. Kommer så på att jag har en Gynnarrabatt på Jamtlibutiken som jag inte utnyttjat för det här året. Och minsann fanns där inte ett lämpligt objekt att ta tag i, med motiv från Brunflo. Det blir ju bra, har ju en soldatgen därifrån som härrör till min morfars morfars morfar.

Även om de dystra tankarna kommer lite då och då så är det förvånansvärt vilsamt att sitta i soffan och välja vilken färg man ska fortsätta med, vilka stygn som är roligast, vad jag ska spara till sist. Tänker också på de kvinnor som skapat mönstren för flera hundra år sedan. Vad tänkte de på? Handarbetet för dem var ju nåt de fick ta till när allting annat var gjort. Att längta till när alla hade somnat och man fick sätta sig vid den ljusaste platsen för att skapa något till lyst. Oftast var det en sliten militärrock, där det gick få ut en hel bit tyg, eller en bit kläde som man broderade på. Och garnerna spann man ju och färgade själva.

Så nu sitter jag igen o broderar, vill inte göra nåt annat. Fast jag gör ju det jag lovat vad gäller ”fikauppdrag”. Datorjobben skjuter jag upp… En o annan promenad blir det. Bästa sättet att rensa hjärnan eller komma på vad man ska skriva är ju promenader. Och nu har ju ljuset kommit i o med snön, förhoppningsvis blir tankarna lite positivare.

Och idag har jag kokat julgröten till julhemvändande sonen från Malmö. Hann t o m att gå och lyssna på sista After Work på Jamtli som handlade om Lucia, ursprung , mystik och seder runt omkring. Lite senare på kvällen hör Sara av sig och undrar om jag vill läsa genom hennes redovisning. Det är klart mormor vill det. Känner mig lite nyttig då.

Men nu ska jag sätta mig och brodera lite, tror jag tar lite gul färg nu som ska sys som ett sorts galler och sen kedjestygnen, favoritstygnen, som ska broderas med rött.

Ibland vill jag bara brodera……

 

Minnen enligt Facebook

Varje dag presenterar Fb för mig mina nedskrivna minnen för dagen, nio år bakåt. varför just nio år? Jo det var då jag gick med i fb. Idag kom ett speciellt minne upp som jag skrivit för just nio år sedan. Flytten till Tängtorpet som visst skedde den 14 november 1995. Alltså för 23 år sedan. Nu svindlar det till för mig lite.

Den dagen som var/är så nära. Alla drömmar vi hade, vad glada vi var. Hur vi gick runt med den lilla nyckelväskan vi fått av Siv som innehöll massor av nycklar små och stora, som vi inte visste var de passade. Hur vi inte hann prova alla dörrlås innan det blev för mörkt. Katterna som vi fick ha instängda första veckan. För honkatterna gick det bra men för Elvis gick det sämre att flytta, han rymde ideligen tillbaka till Hovvägen.

Ja vad mycket finns att minnas, men vad har jag gjort den 14 november åren efter 1995?

Ja från 1999 då jag öppnade Galleriet var det nog bakning , hängning av tavlor eller en helt vanlig galleridag som gällde, om det inte var ledig måndag.

Livet efter galleriet då? Flytten fram på  centrum i byn efter försäljningen pågick under flera månader från april 2011 och kontraktet för husförsäljningen skrevs i slutet på september. Det blev inte alls som vi tänkt oss då Arnes sjukdom eskalerade efter flytten och jag blev bara efter ett halvår ensamboende i vår fina lägenhet. Arne hamnade på Blomstergården i Krokom.

Mitt ”nya” liv startade sen 1 juni 2013 då jag flyttade till Östersund. Men vad påminner Fb om vad jag /vi gjort den 14 november mera då.

Ja 2010 var det visst Fars dag och vi var bjudna på farsdagslunch i Kloxåsen.

2011 hade jag visst manglat lakan som nog inte mamma godkänt skrev jag! Nej det var hårda bud när man skulle mangla med henne, inte ett veck fick det vara. Nu blir de inte ens manglade utan bara ihopvikna.

2012 var det visst lika grönt ute som nu, fast idag är det mera grått, grått, men ingen snö som sagt.

2013 hade jag börjat sy på min 1895-talsblus. Den har blivit flitigt använd. I somras köpte jag ett nytt blommigt tyg vid mitt besök på Öland, få se när jag startar med den blusen?

14 nov 2013 hade jag också lämnat in mammas dagböcker som hon skrivit i under 21 års tid fram till stroken 1998 i samband med en hjärtoperation.

2014 försöker jag sortera i mina samlade böcker om Jämtlands historia. 2014 har jag också börjat mitt liv på Arkivet som blivit mitt andra hem efter jag blivit änka, otaliga är de timmar jag vistats där.

2015 börjar otaliga fotominnen att dyka upp från alla promenader jag företagit mig i närområdet.

2016 14 nov var det diabetesdagen. Då hade jag skrivit om hur det var när vi fick veta att Aren led av diabetes. Ett trauma som började 1988. Jag gjorde även ett besök i Krokom på magneten där Elin Olofsson intervjuade tre personer

2017 hade jag besök av sidensvansar i ” mina ” äppelträd då fanns det äpplen kvar i år försvann äpplena fort redan i september enär sommaren startade så tidigt. Det verkar vara lite snö på marken också. Jag leder också en kurs i släktforskning på Arkivet för Logen Liljans medlemmar.

Idag 14 nov 2018  ligger dimman tät utanför och har jag besök av en firma som rensar alla ventiler i lägenheten, liksom i alla lägenheter, i alla övriga hus där jag bor. Sedan blir det en tur till Härke och en titt på en utställning med min flitigaste utställare i Tängtorpet, Paul Rengmyr efter det blir det en sväng på Arkivet.

Men det allra viktigaste val av ny statsminister och debatt i Tv. Nu får det lov att hända något….vilken sörja det blivit med alla partier.

Ja vad allt kan inte hända en dag som ä den 14 november.

 

 

 

 

Det här med drömmar!

Har sedan snart ett år dokumenterat allt jag drömt. Blev inspirerad av Peter Lucas Erixons bok, Mäld, som kom ut för ett år sedan. Vi pratade lite efter boksläppet och kom på att vi hade en del drömmar som liknade varandra. Dock inser jag när jag läst hans bok att en mans drömmar skiljer sig något från en kvinnas även om vissa var rätt likartade.

I somras när det var så varmt så orkade jag inte skriva ned något men nu i höst har det blivit lite nertecknat. Blir lite full i skratt ibland vart det bär iväg i drömmen, men även nyfiken på vad det undermedvetna serverar.

 Dröm 20181031

Är i en by någonstans med en grupp människor. Ser plötsligt en liten stuga som jag glömt bort att vi ägt, den låg i Laxviken. Går in och den är full med möbler och en flicka finns där inne, stugan är mer som en lekstuga. Får för mig att jag ska göra en bulldeg då jag hittar ingredienser. Blandar i för mycket mjöl så degen är svår att få ihop då jag blandar för hand. Går därifrån för att se på något med de andra i gruppen och glömmer bort degen, förstår inte hur jag ska ta rätt på den och grädda då det inte fanns någon spis där.

Drömmen utmynnar  sen i något annat. Jag är på en bussresa norröver med ett sällskap jag inte känner. Har min gamla röda portfölj som jag hade när jag var friskvårdskonsulent med grejer i som jag lägger framme hos bussföraren. Vi stannar så småningom på ett ställe och alla kliver av, jag är ensam och ser att min portfölj försvunnit. Går av och kommer till nån sorts butik. Frågar efter de andra men ingen vet var de är. Det är fina berg runt om och jag vill ta några kort.

Plötsligt ska vi åka tillbaka men det är bara jag och chauffören samt en ny ung kille med. Jag frågar var de andra är men får inget svar. Frågar än en gång efter portföljen där jag har min plånbok o mobil. Blir arg o börjar bråka. Kommer på att jag måste ringa till Arne som inte vet var jag är tror jag. Ber att få låna en mobil av den unga killen och han tar fram en som är jättekonstig och flerdelad.

Jag lyckas på nåt vis ringa på vårt gamla hemnummer och pratar först med Arne och sen med Ronnie som visst är hemma. Säger att min portfölj försvunnit och att jag försöker komma hem. Frågar återigen efter vad som hänt med de andra i bussen och då säger den unga killen att bussägaren gått i konkurs och att det är därför de klivit av. Det är nu en annan som kör tydligen. Plötsligt kommer en kvinna och har min portfölj med sig och ger mig den. Blir förvånad över att den verkligen kommit tillrätta.

Vaknar mycket lättad.

”Friskvårdskonsulenten”

Sommaren 2018 på Jamtli som Gynnare/volontär/statist

Polska bref ur Gustafva Björklunds kokbok med 1800-talsrecept fick avsluta det flitiga fikandet i alla våra aktiviteter i sommar.  Här kommer en lite resume av vad som hände där gynnarna medverkade sommaren 2018.

Sommaren  inleddes som vanligt på midsommaraftonen med vanligt midsommarfirande. Den hitills varma sommaren bjöd den dagen på lite mera jämtländsk värme därav min klädsel.

 En torparklänning som jag klippt till redan 1997 men inte sydde klart förrän häromåret. Koftan är av ull från  Ullforum Ås och jag lejde en superstickerska , Margareta Lindstein att sticka den, annars hade det nog inte blivit av. Jag var på em bjuden till Kloxåsen på middag varifrån kortet är taget.

Foto Ingemar Reslegård ÖP

Söndagen innan den 17 juni var det invigning på Nationalmuseum Norr. Dagen då det ösregnade men då ändå 3000 personer tåligt köade för att  få komma in till detta fantastiska nya besöksmål på Jamtli.

Foto Harriet Jorderud.

Varje söndag har det varit högmässa i Jamtlis kyrka. Årtalet är då 1773 och högmässan efter den sedan då. Här samtalar några tillresta kyrkobesökare innan med komministern, spelad av Stig Ulvild. En rolig aktivitet som jag bara missat en gång i sommar.

Det är sex år sedan jag gick med i Gynnarna  och då var det i första hand Änkeprostinnans Kyrkliga syföreningsmöten som gällde. Årtalet är 1895 och vi håller för det mesta till hos fru Svensson i Brygghuset. Jag började andra året att brodera på små namnsdagsdukar och i sommar blev jag klar med den sista. Som ni ser är det fruntimmersveckan som gäller där jag även lagt till de två herrarna som inleder och avslutar veckan.

Per-Albin torpet där året är 1942 får besök två gånger av oss gynnaredamer. Det första är namnsdagskalas en dag i fruntimmersveckan och det andra är husmodersmötet då även hemkonsulenten Nina Gustafsson är med. På det senare mötet diskuteras allt från tillverkning av strumpor och hjälmskydd till de inkallade männen , om vi ska ta emot finska krigsbarn, bästa kaffesurrogatet och hemkonservering.

 Stickjuntan i Banvaktsstugan som har en miljö från 1956 har jag ansvarat för vid två tillfällen. Sju sorters kakor serverades naturligtvis och sedan var det småskvaller under handarbetandet som gällde. Mycket uppskattat av de besökare som tittade in. Närheten till konsumbussen gjorde ju att det var många som fick en rejäl dos av ”1956” anda den dagen.

Fotot taget av AnnMargret Ahlin

En aktivitet som jag utförde helt ensam var att som Helga Englund åka med Jamtli-bussen som har årtalet 1923 och  dagligen går flera turer  mellan ”busstorget ” och ”Alanäs” bortom Café Slalom.  En populär aktivitet för många besökare. Helga hade varit in till stan och åkte den dagen tillbaka till Öhnet på Frösön. På bussen står  nämligen skrivet  Busstrafik mellan Odensvik  och Öhnet.

 I sommar har vi av någon anledning haft alla våra kyrkliga syföreningsmöten på Näsgården. Den varma sommaren har gjort att vi kunnat sitta ute hela sommaren men i skuggan så klart. Sista träffen som hållits alla tisdagar samlades vi till ett gruppfoto. Årets ”änkeprostinna” har varit Inger Jonasson som hukar sig lite längst bak. Det är hon som hållit lite ordning på mötena och sett till att vi sjungit de psalmer som vi skulle och även fått lite själslig lekamen i form av visa ord från någon tidskrift.

 Jamtli historieland avslutades ju den 19 augusti men på valdagen den 9 sept var det det öppet hus med fritt inträde. Då var jag mormor Siri i nya villan med årtalet 1975 i miljön. Ett populärt besöksmål där igenkänningsfaktorn är hög hos de flesta. Själv har jag ju varit hemmafru i en villa byggd 1967 som även inreddes med 1970-talets grälla färger när vi tröttnat på de milda färger som var på 1960-talet, så jag känner mig mycket hemma i Nya villan.

En fantastisk sommar igen men aningen för varm vissa dagar. Gjorde även en del privata besök på Jamtli för att få se alla miljöer ”in aktion”. Det är en fantastisk upplevelse med alla ”dagens drama” m.m som utspelas av duktiga aktörer.

 

 

 

 

Katrina

För en dryg vecka sen var jag och flera med mig och tog farväl av Katrina. Hon hade planerat att fylla  100 år, men nådde inte ända fram. Hon skulle ha fyllt hundra i november 2018 men dog i slutet på juli.

Katrina var, när vi flyttat till Ås 1967 prästfru, men blev tidigt änka, då Arne Reslegård avled endast 49 år gammal. Hon hade som en prästfru var på den tiden van att arbeta både med hemmet och församlingen. Hon kunde köpa ett hus i Ås och fortsatte att bo och verka där inom många områden, diakoni, Röda korset,  Ås hembygdsförening, sjukbesök i Krokom och även hemmen. Hon blev också en stor support av mitt Galleri Tängtorpet när jag öppnade det sommaren 1999.

När hon upptäckte att jag saknade en viktig bok för min historiska kartläggning av Ås så beslöt hon att skänka mig sin mans bok Ås socken historia, skriven av läraren Alexander Staverfeldt. Han var förresten verksam som lärare på ”storskolan” i Ås när jag började där.  (Jag hade med mig boken och berättade hur det gått till när jag fick den på begravningen).

Boken är en riktig raritet med sina 530 sidor och jag fick mycket användning för den när folk kom till mig och ställde frågor om Ås eller ev släktingar. Katrina hade en egen fotopärm som hon samlat foton från galleriet och gjorde reklam för mig så länge jag hade öppet.

Hon fick också uppleva att bli förälskad vid  85 års ålder i en jämnårig änkeman, som visade sig vara från samma by. Hon kom stolt och visade upp honom för mig, han hade ju egen bil och var en duktig chaufför trots hög ålder.

De fick nio år tillsammans innan han gick bort för sex år sedan. Det var många som berättade anektoter om Katrina på begravningskaffet och med där var även ”fästmannen” Viktors två söner.

Alla tre präster som Katrina haft att göra med var med. Örjan Lundqvist som skötte begravningen. Ivan Örjebo och Olof Roos var gäster.

Olof berättade om Katrinas egen specialitet, att virka grytlappar, som hon skänkte till lotterier och annat. Olof hade med sin variant. Upptäckte när jag kom hem att även jag hade grytlappar av henne som jag sparat.

En fantastisk kvinna var hon som inte var rädd att säga sin mening. Tack för att jag fick uppleva dig.

Pappa Nils 100 år.

Idag skulle pappa ha fyllt hundra år. Ett dramatiskt år var det när han föddes. Spanska sjukan härjade som värst. Men i Lits socken där pappa föddes var det färre som insjuknade och dog. Och pappa kom till livet , född av en mycket ung mor och en några år äldre och myndig far.

Jag har kvar pappas skor som han hade som  ettåring och ett mycket litet foto.

Här på Litsnäsets hållplats föddes pappa och bodde till han var sex år.

När pappa skulle börja skolan flyttade den lille familjen till Åskott och där fick sedan min farmor tjänst som platsvakt (stins)  vid Åskott station.

GRATTIS pappa uppe i himlen. Finare pappa har nog inte funnits.

 

 

Oäkta gossen från Stockholm och hans senare livsöde i Ås.

Mitt intresse för barnhusbarn och andra fosterbarn från Sthlm gjorde att jag av en slump träffade på denne gosse.

Fältjägaren o Korpralen Erik Adolf Söderberg f 1854 i STHLM kom till Halåsen som fosterson till Gratialist Pehr Ås och hans fru Brita i Halåsen i sept 1862, endast sju år gammal, benämnd oäkta gossen. Halåsen hörde då till Lit men kom att höra till Ås socken senare. I Halåsen bodde det tydligen en gratialist eller annat befäl i varje gård i mitten på 1850-talet, ser jag när jag letar familjen där.

Erik Adolf träffar Anna Olofsdotter f 1862 från Ås, de gifter sig i maj 1883. Anna är dotter till torparen och spelmannen Olof Olofsson och hustrun Märta Hansdotter i Ösa. Första sonen Adolf, föds i december 1883 och de flyttar till Rösta nr 4, ett större torp som ligger efter Nyhemsvägen i Ås. De får ytterligare fem barn. En son dör som ung soldat och en dotter blir endast två år gammal. Erik Adolf dör 1923. Yngste sonen Viktor f 1900 kommer att ta över gården sedan modern avlidit i början på 1930-talet. Viktor som arbetar som målare, gifter sig 1927, med en Anna Olofsdotter , f 1899 i Näs. Hon har kommit till Backens småskola som lärarinna redan 1918. De bor på skolan där pojkarna Bo f 1928 och Hans-Olof f 1934.

Äldsta sonen Adolf f 1883 arbetar även han som målare. Han gifter sig 1914 med Ingeborg Larsson från Vike på Rödön, de har då redan sonen Gustav Adolf f 1910. Gustav Adolf bor med sin lilla familj först några år på Föreningshuset i Ås några hundra meter ovanför hemgården efter Nyhemsvägen. 1916 flyttar de hem till hemgården i Rösta och 1920 går flytten till Ösa nr 3. Där utökas familjen med ytterligare barn till totalt 8 barn. Flera av barnen var skolkamrater till min egen mor Anna-Britta f 1920. Torpet i Ösa 3 är troligen byggd på senare delen av 1800-talet och står i kyrkoboken som ”lägenhet” vilket kan menas utan mark, det är ett torp där halva huset består av en liten ladugårdsdel.

 I Täng intill stationen, byggde vid sekelskiftet möbelhandlaren Erik Ahlström upp en järnsängsfabrik. Materialet kom från England. Viktor Söderberg f 1900 fick genast efter sin konfirmation arbete på sängfabriken. I en artikel i Ett år i Ås 1979 berättar han om arbetet. Sängarna göts i en del av huset, monterades sedan och målades. Många som arbetade där kom från Rödön och färdades över sjön eller isen till Täng. Fabriken lades ner 1916 när kriget bröt ut, det blev sedan en snickerifabrik. I min ägo har jag en docksäng löst på en auktion som är gjord vid fabriken, egentligen en modellsäng som användes vid reklam ,( enl. Peter Plunky). Även min morfar arbetade vid fabriken ett tag.

 Jag träffade för övrigt Viktor och även frun Anna när jag jobbade på Konsum i Ås 1961-62. Deras son Bo blev bildlärare i Krokom och hade även teatergruppverksamhet på Föreningshuset både själv och i samarbete med Logen Liljan. Bo tog i sin tur över gården i Rösta efter sin far Viktor, men flyttade efter pensionen tillbaka till STHLM där hans fru var verksam som teaterpedagog. 2009 ställde Bo Söderberg som även var konstnär, ut hos mig på Galleri Tängtorpet.

I Ås socken historia, utgiven 1941 av läraren Alexander Stawferfeldt, kan man läsa om dessa familjer och även alla andra Ås-bor från 1500-talet och framåt. Erik Adolf Söderbergs hustru Anna, var enligt Alexander Stawferfeldt mycket behjälplig med minnen från sin uppväxt i Ås som Alexander kunde sätta på pränt och om detta skriver han också.

Ås socken historia finns bl a att titta i hos Ås hembygdsförening.