Oäkta gossen från Stockholm och hans senare livsöde i Ås.

Mitt intresse för barnhusbarn och andra fosterbarn från Sthlm gjorde att jag av en slump träffade på denne gosse.

Fältjägaren o Korpralen Erik Adolf Söderberg f 1854 i STHLM kom till Halåsen som fosterson till Gratialist Pehr Ås och hans fru Brita i Halåsen i sept 1862, endast sju år gammal, benämnd oäkta gossen. Halåsen hörde då till Lit men kom att höra till Ås socken senare. I Halåsen bodde det tydligen en gratialist eller annat befäl i varje gård i mitten på 1850-talet, ser jag när jag letar familjen där.

Erik Adolf träffar Anna Olofsdotter f 1862 från Ås, de gifter sig i maj 1883. Anna är dotter till torparen och spelmannen Olof Olofsson och hustrun Märta Hansdotter i Ösa. Första sonen Adolf, föds i december 1883 och de flyttar till Rösta nr 4, ett större torp som ligger efter Nyhemsvägen i Ås. De får ytterligare fem barn. En son dör som ung soldat och en dotter blir endast två år gammal. Erik Adolf dör 1923. Yngste sonen Viktor f 1900 kommer att ta över gården sedan modern avlidit i början på 1930-talet. Viktor som arbetar som målare, gifter sig 1927, med en Anna Olofsdotter , f 1899 i Näs. Hon har kommit till Backens småskola som lärarinna redan 1918. De bor på skolan där pojkarna Bo f 1928 och Hans-Olof f 1934.

Äldsta sonen Adolf f 1883 arbetar även han som målare. Han gifter sig 1914 med Ingeborg Larsson från Vike på Rödön, de har då redan sonen Gustav Adolf f 1910. Gustav Adolf bor med sin lilla familj först några år på Föreningshuset i Ås några hundra meter ovanför hemgården efter Nyhemsvägen. 1916 flyttar de hem till hemgården i Rösta och 1920 går flytten till Ösa nr 3. Där utökas familjen med ytterligare barn till totalt 8 barn. Flera av barnen var skolkamrater till min egen mor Anna-Britta f 1920. Torpet i Ösa 3 är troligen byggd på senare delen av 1800-talet och står i kyrkoboken som ”lägenhet” vilket kan menas utan mark, det är ett torp där halva huset består av en liten ladugårdsdel.

Järnsängen I Täng intill stationen, byggde vid sekelskiftet möbelhandlaren Erik Ahlström upp en järnsängsfabrik. Materialet kom från England. Viktor Söderberg f 1900 fick genast efter sin konfirmation arbete på sängfabriken. I en artikel i Ett år i Ås 1979 berättar han om arbetet. Sängarna göts i en del av huset, monterades sedan och målades. Många som arbetade där kom från Rödön och färdades över sjön eller isen till Täng. Fabriken lades ner 1916 när kriget bröt ut, det blev sedan en snickerifabrik. I min ägo har jag en docksäng löst på en auktion som är gjord vid fabriken, egentligen en modellsäng som användes vid reklam ,( enl. Peter Plunky). Även min morfar arbetade vid fabriken ett tag.

docksängen Jag träffade för övrigt Viktor och även frun Anna när jag jobbade på Konsum i Ås 1961-62. Deras son Bo blev bildlärare i Krokom och hade även teatergruppverksamhet på Föreningshuset både själv och i samarbete med Logen Liljan. Bo tog i sin tur över gården i Rösta efter sin far Viktor, men flyttade efter pensionen tillbaka till STHLM där hans fru var verksam som teaterpedagog. 2009 ställde Bo Söderberg som även var konstnär, ut hos mig på Galleri Tängtorpet.

I Ås socken historia, utgiven 1941 av läraren Alexander Stawferfeldt, kan man läsa om dessa familjer och även alla andra Ås-bor från 1500-talet och framåt. Erik Adolf Söderbergs hustru Anna, var enligt Alexander Stawferfeldt mycket behjälplig med minnen från sin uppväxt i Ås som Alexander kunde sätta på pränt och om detta skriver han också.

Ås socken historia finns bl a att titta i hos Ås hembygdsförening.

 

Annonser

Mormor Maria o hennes systrar Olava o Anna.

bild (2)Maria och Olava

Kristina Bengtsson blev änka i dec 1900 och i juli 1901 köper hon en jordlott av bonden Per Olofsson, Knytta 2. Priset är 1500 kr och hon betalar kontant. Det sägs att hon byggde upp det lilla torpet Grisslalöus som ligger på vägen upp mot Rasten helt själv.

Kristina Bengtsson och sonen John f 1894 bor i torpet till 1909 då hon och sonen John flyttar till Östersund. Kristina står dock kvar i kyrkboken som hemmansägare så om hon arrenderar ut eller driver gården på nåt annat vis tills hon dör 1935 vet jag inte.

Äldsta dottern Olava Kristina f 1882 har redan flyttat till stan 1903 och arbetar som jungfru. Hon träffar rätt snart sin blivande man snickaren Petrus Lidholm som är bördig från Ådalsliden. De gifter sig i okt 1905. Efter att de första tre barnen fötts i Östersund flyttar familjen tillbaka till en gård Knytta där barnaskaran växer till elva stycken. En flicka f 1909 dör dock som ettåring. Syskonskaran består sen av fyra pojkar och sex flickor födda mellan 1905 och 1927. Vilken praktmamma Olava måste ha varit. Säkert behövdes det humör för att fostra en så stor barnaskara.

Äldsta sonen Erik blev puckelryggig, det står inget om det i kyrkböckerna förrän han skulle göra militärtjänst vilket han blev frikallad från. Han blev trots sitt handikapp gift med en sömmerska, Anna från södra Sverige. Jag träffade båda nån gång på 1950-talet när jag följde med mamma till stan. Anna var s k ändringssömmerska åt ”finare damer” i stan och hon berättade några knep om hur hon hanterade dessa fina damer

bild (2)Anna o Alfred

Kristinas yngsta dotter Anna f 1889 flyttar år 1906 in till stan som piga men efter bara nåt år flyttar hon till Göteborg. Där träffar hon på sin blivande man charkuteriarbetaren Alfred Persson. Det blir ett snabbt gifte och två barn på raken födda 1910 och 1911. De flyttar hem till Jämtland en kort sejour men flyttar tillbaka till Annedal i GBG 1913 och familjen begåvas med ytterligare sju barn.( Ett tionde dör 1931) Anna är den av systrarna som min mormor Maria kommer bäst överens med har jag förstått. Och mormor och morfar och de två äldsta barnen Karl o Elsa reser till Gbg och hälsar på omkring 1910 då de också fotograferar sig där.

Mormor Maria f 1886 flyttar från Frösön till Östersund i okt 1907, då har hon kommit tillbaka från sommararbetet i Sthlm. Hon ha arbete hos en godsägare P G Bergkvist på Kyrkgatan som har sommarvilla i Sthlm men även hos glasmästaren Lindqvist på Köpmangatan från ca 1904. På några brev som hon fått av goda vänner under tiden i Sthlm är adressen både Wiks brygga Ålsteket och Wiks gård Gustafsberg och vad jag förstår så är det i Värmdö

.Maria 17 år VärmdöMormor i Stockholm.  Av breven att döma så har Maria fått många vänner där nere men hon får även brev från en väninna i Fjäl. Vad Maria inte berättat för sin väninna i Fjäl är att hon hösten 1907 väntar barn, väninnan pratar om att de ska gå ut o dansa när Maria kommer hem. I ett brev från april samma år så har Maria berättat för en väninna i Stockholm att hon blivit sviken av en vän. Sonen Karl Gunnar föds i december 1907 och i maj 1908 gifter sig Maria med Erik Hansson från Lit som erkänner faderskapet för Karl.

Erik, Maria Karl o Elsa.Maria o Erik m barnen Karl o Elsa på besök i Göteborg.

1914 när Eriks far Hans Sivertssen dör får Erik o Maria möjlighet att köpa en jordbrukslott i Ås. Med tre små barn flyttar de till en hyresbostad i Ösa och börjar bygga sin gård, de börjar med en ladugård. På fastigheten finns en kornlada som används som provisorisk kök m.m. Maria jobbar som en hel karl. Vem sköter de tre barnen? Både farmor Margareta o mormor Kristina är änkor och ställer säkert upp. Äldsta sonen Karl, 7 år, får följa med o hjälpa till på bygget. När ladugården är klar börjar man med huset som står klart 1917. Sedan kommer tre barn till. Min mor är näst yngst och yngst av tre systrar. Mamma blir hemmadotter tills hon gifter sig. Jag som är enda dottern har alltid önskat mig en syster, men vad vet man kommer man så bra överens bara för att man är systrar?

Systrarna Olava, Maria och Anna har många starka kvinnor som förebilder. De får alla många barn och barn före äktenskapet eller snart efter giftermålet och jag har hört en del berättas av min mor om släkten på ”annersia” . Men det finns mycket som man önskar funnits nedskrivet.

Tack vare en kvinna i Genvalla, Kristina i Svangården som gjorde mormors släktbok så har jag kunnat forska vidare och fördjupa mig i de personer som jag blivit nyfiken på. Har hittat familjer där många av barnen varit döva, några där nästan alla barnen dog. Många med otroligt många barn men framförallt har de starka kvinnorna varit de mest framträdande.

Spännande att ta del av sin historia bakåt på morssidan.

 

Tre systrar från Knytta.

 

Kristina Anna o Gertrud f Olofsson Knytta

Från vänster Kristina, Anna och Gertrud Olsson alt. Olofsdotter ca 1930-35.

Maria Jönsdotter min momors momor, fick fyra döttrar och tre söner. En dotter och två söner dog som spädbarn. På Maria finns inga foton men ett minne av henne är den unghustruklänning som finns inlämnad på Havremagasinet. En fantastisk klänning för att vara ägd av en vanlig bonddotter, men kanske hade hennes bror kronofogde Per Englund ett litet finger med där. Han var i alla fall gudfar till Marias äldsta dotter Anna som föddes 1856 och var en s k, oä dotter.

Anna Bäckman Anna, träffar den 20 år äldre fanjunkaren Johan Gustaf Herman Bäckman som köpt ett hus nästgårds i Knytta där Anna är född. De gifter sig 1885 och bygger ett nytt hus på Knytta nr 1 . De får två söner Gustaf Alfred f 1888 och Olof Herman f1892. De får förmodar jag lyckliga år fram till Johan Gustaf Herman dör 1910.

Sönerna är vuxna och gör militärtjänst och börjar arbeta. Olov förlovar sig med Brita från byn intill. Då slår ödet till ovanligt hårt. Året 1918 dör sonen Gustaf av tyfus, och 1921 sonen Olof och även Olovs fästmö Brita får båda dödlig tbc. Anna Bäckman bor kvar i sitt hus tills hon dör 1936, 80 år gammal.

Hon har många släktingar boende i Knytta och även i Grisslalöus, en gård som ligger bortom Sandviken och Böle vid vägen upp mot Rasten. Där bor hennes syster Kristina med sin man Jonas Bengtsson .

Kristina med Maria Olava o Anna samt maken JonasKristina o Jonas med Kristina Olava, Maria min mormor och Anna

Kristina , f 1860 och Jonas får åtta barn. Av dessa dör en dotter och tre små pojkar i späd ålder. Kvar blir de tre döttrarna Kristina Olava f 1882, Maria f 1886, Anna f 1889 och sonen Johan f 1894. Kristina föds fem månader före giftet men Jonas har erkänt faderskapet.  Jonas dör endast 44 år gammal av ”hjertslag ” och Kristina blir således änka som 40-åring. Efter nio år flyttar hon och alla de nu vuxna fyra barnen till Östersund. Kristina Olava blir gift Lidholm i Östersund, får elva barn men flyttar med man och familj tillbaka till Knytta. Maria blir gift Hansson flyttar till Ås och får sex barn. Anna blir gift Persson flyttar till Göteborg och får nio barn.mormors bror johan

 

 

 

 

 

 

Sonen Johan utbildar sig till smed, arbetar några år i stan, flyttar tillbaka till Knytta när mostern Anna mist båda sönerna och blir där några år. Han står sedan ”obefintlig” i kyrkboken, men lär ha flyttat till Söråker där han dör ogift.

Gertrud olsson knyttaGertrud, Marias yngsta dotter f 1868 blir en riktig skönhet och hemmadotter och tar över gården när sista föräldern dör 1900. Hon bor i det närmaste granne på gården Knytta nr 2 med systern Anna som bor ensam kvar på gården Knytta 1 efter att ha mist både man o barn. Kan tänk mig att min mor född 1920 har träffat båda mormors mostrar eftersom hon har en del foton i ett album som jag ärvt. För Gertrud blev det ett lite annorlunda avslut på livet det kan man se i det här tidningsurklippet från 1936.

image1

Gertrud dör den 19 okt 1936. En vecka senare dör hennes äldsta syster Anna. Blev chocken för stor för henne? De hade ju varit de två sedan mellansystern Kristina min mormors mor, avlidit ett år innan i sept 1935.

Tre systrar, tre helt olika livsöden där bara den ena fick barn och barnbarn som har lämnat efter sig ett otal arvingar med anor från Knytta och Oviken.  Alla gårdarna i Knytta finns kvar. Annas är sommarbostad, Gertruds håller tyvärr på att förfalla men gården Grisslalöus är utbyggd och ligger väldigt fint en bit upp efter vägen till Rasten.

Kvinnorna på gården Rise 1.

Bengt Bankes syster Anna föddes 1872. Hennes livsresa blev aningen brokig enl följande. Som 20 åring får Anna en dotter som bara blir en månad gammal, fader okänd. I april 1896 gifte hon sig med den ett år yngre dragonen Johan Ward från Oviken. Efter tre år dör hennes man i lungsot, de har inte fått några barn.

Ca 14 månader efter Anna blivit änka, föder hon, år 1900 tvillingpojkarna Erik och Olof. Som barnafader här uppges handlanden Erik Olof Olsson i Kungsgården. Han har enl kyrkoboken skriftligen erkänt sig vara fader till barnen. Sonen Erik dör dock endast ett år gammal av ”maginflammation”. Anna bor ensam kvar på gården som ägs av modern och brodern . År 1909 får Anna ytterligare ett barn, dottern Elis Ingeborg, men här finns ingen fader uppgett. Eftersom Annas egna fader dog 1901 så hjälper väl Anna till så gott det går med gården, men försörjde hon sig själv på något annat sätt? Det verkar inte så.

1914 dör Anna av lungsot, hon blev bara 42 år och lämnar efter sig en sonen Olof på 14 år och dottern ElisIneborg på fem år. Barnen tas om hand om hand av den åldriga modern Ingeborg f 1844, som får bli fostermor till sina barnbarn tills hon dör 1925. Till sin hjälp har hon en ”tjänarinna”, Ester Albertina Näsman från Härnösand som kommer till gården 1920.

Tjänarinnan Ester Albertina har med sig en oä dotter Rut, född 1918 i Härnösand, och får sen, 1923, tvillingarna Gunnar Emanuel o Gunda Eleonora på Frösön. Fader där uppges vara en konstapel från Hammerdal. Rut Ingeborg och Gunnar Emanuel lämnar hon bort, men behåller Gunda Eleonora som följer med när hon flyttar till byn Västerhus 1929. Dottern Gunda dör redan 1942, 19 år gammal, men då har modern redan gift sig och flyttat till Huså i Kall. Dottern Rut hamnar i Österåsen och dör även hon ung, 21 år, 1939. Gunnar Emanuel blir fosterbarn i Sunne och får nog ett bra liv för han flyttar in till stan, gifter sig och får två barn, han dör i Östersund 2010.

Hur var det att vara kvinna i början på 1900-talet i Jämtland? Det kom många unga kvinnor till stan för att söka arbete. Blev man inte gift med en man med gård så var det nog tufft. Det fanns inte så mycket industri här, utom bymejerierna som växte upp på många ställen och blev en kvinnlig arbetsplats. Annars var det pig- eller hushållerskeplatser som gällde, om man inte lyckades med att bli egen företagare inne i Östersund eller någonstans längre  bort.

Hur lika var Anna sin bror Bengt? Det får man inte veta via kyrkböckerna. Hade hon bara otur eller var det nåt annat som gjorde att hon fick barn med så många olika män. Ett tufft liv var det för kvinnorna som växte upp på gården Rise kan man tycka. Men gården var stor och de levde nog gott på vad den gav ändå. Och oxkött verkade det inte vara någon brist på, det såg ju Banke till.

Annas son Olof blir kvar på gården i Rise då mormodern dör 1925. Han kommer sen att bruka en fjärdedel av gården. Tjänarinnan Ester Albertina lämnar gården sedan hon placerat ut sina o ä barn. Till gården kommer då 1926 en kvinna från Storsjö, Märta Karolina Liljemark som hushållerska, hon är två år äldre än Olof. Efter nio månader har tycke uppstått och Märta blir med barn. Dottern Annie föds enl kyrkoboken1927 som trolovningsbarn, paret gifter sig 1929, och 1932 föds sonen Lars-Erik.

Olof var förutom bonde ringare i Frösö kyrka. En titel som krävde att man var både ordningsam hade musiköra. Rise gård låg ju också endast några hundratal meter från kyrkan. Olof dör dock redan 59 år gammal.

Hans syster Elis Ingeborg flyttade hemifrån 1929. Efter att ha haft tjänst i stan ett par år hamnar hon i Ås i Landsom som piga hos familjen Zackrisson mellan 1931-34. Sedan flyttar hon ända till Sköns socken och byn Gångviken där hon öppnar café som hon driver mellan 1934-39. Caféet ligger enl kyrkboken i Templarlokalen. Och hör o häpna hittar jag inte en bild från det som kan vara Elis kafé på nätet.

01062.JPG-for-web-large[1]Interiör från ett kafé i Gångviken med vevgrammofon och ljudtratt. I Gångviken fanns flera kaféer, bl.a. Café Nybo och Elis café. Senare delen av 1930-talet. (Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01062)

I början på 1940-talet flyttar Elis dock hem till Jämtland igen där hon får tjänst som hushållerska hos tegelarbetaren K. G Jonsson i Vålbacken. Hos honom blir hon kvar ända tills han dör 1984. Hon lever sen ensam i fyra år och dör på Mariedals sjukhem på Frösön 1988. Det verkar som Elis var litet driftig av sig och inte rädd för att jobba. Att ge sig iväg och starta upp et café gör inte vem som helst. Hon verkar ha fått ett bra liv trots allt .

Ringugn_Vålbackens_tegelbruk[1]Interiörbild från Vålbacken.

Snille eller byfåne…

Det sägs att när man släktforskar så ska man helst hitta någon som suttit i fängelse eller gjort nåt fuffens. Om det gäller samma för någon som hamnat på Hospital vet jag inte. Att hamna på Hospital i början på 1900-talet var nog inte så ovanligt, eller konstigt. Vad fanns att välja på. Medicinska kunskaper för om någon blev sinnesförvirrad eller började bete sig underligt på annat sätt var ju begränsat. Läste en gång en artikel om att många kvinnor som förr hamnade på Hospital helt enkelt hade B-12 brist. Får lite ont i magen när jag tänker på dessa.Sedan har vi ju det här med ”snillena”. Där kan ju gränsen vara hårfin mellan att vara normal eller lite över gränsen till ”onormal”.

Ett sådant exempel var en tremänning till min mor, Bengt Banke , bonde, uppfinnare och så småningom ett original, född 1877 i byn Rise på Frösön. 1901 dör fadern Olof Bengtsson f 1846 på Norderön, 55 år gammal i kräfta, så då blir det Banke som driver gården tillsammans med modern. I dec 1911 tar Banke ut flyttningsbetyg för att åka till Amerika. I mars nästa år lämnar han dock till baka betyget. Två år senare flyttar han till Barnarp i Småland där han blir i fem månader. Var det där han fick idén till sin plog?

Banke hade uppfunnit en speciell plog som han tog patent på och tänkte börja serietillverka. (vet inte året det hände) På nåt sätt blev att avlurad sitt patent och när även hans cementlager i en lada blev förstört kom han på obestånd. Han hade tänkt bygga en ångbåtsbrygga nere vid sjön med hjälp av cementen. Banke födde även upp oxar som han sålde köttet av till handlare i Östersund o Frösön. Och så var han på Nytorget i stan med sin tama tjur Putte som han dresserat.

I alla fall så gick han i konkurs och gården blev utmätt och skulle gå på exekutiv auktion. Klockan två på eftermiddagen skulle detta ske och spekulanter , fjärdingsman och auktionist hade samlats på gården. I ladugården fanns Banke med sin tama dresserade tjur plötsligt öppnades dörren och ut på gården sprang Putte och jagade iväg folk som flydde åt alla håll , upp i träd och på tak via stegar. Banke stod själv på gården och skrattade. Någon lyckades dock springa till granngården och ringa till polis som kom och ordnigen återställdes. Tjuren låstes in , men någon auktion blev det inte. Detta hände i april 1933, blev omskrivet i Östersunds Posten och även av en Stockholmstidning.

Banke m Putte Redan 1917 var Banke intagen på Hospitalet på Frösön men skrevs ut igen, dock ej symptomfri. Ett friskintyg skrevs dock 1920 men 1926 var han inlagd igen till 1927.

När han varit på Nytorget i Östersund blev han hånad av alla ”hästkarlar” som var där. På det svarade Banke med att skriva en ”nidvisa” om hästkarlarna som han kalla just ” Hästkarlar”. Den är på 10 verser och ingen dålig text.

Första versen låter så här:

” Vid nya torget där finnes stallar  där lättjans gubbar sig byggt ett bo.

Dit mången lätting sig gärna knallar    för att söka sig lugn o ro.

Ja där så samla sig de lata   för att om väder och hästar prat och uppå ben o tänder glo.”…

Jag fick den här texten av en man som bodde på Sommarslingan på Frösön inte långt från Rise och som forskat på Banke, som även gjort en ” Skottårsvisa” med tio verser som börjar så här:

” Nu stäm ma opp en klagosång  som rent från hjärte går

för systran hen e ganske mång, som ingen fästman får.

Men snart så ske da nå få si att hen ske någe äne bli

de skottår e i år.”….

Kan det vara sin syster Anna Olofsdotter  Banke tänkte på när han skrev den visan. (Återkommer till henne)

Bengt Banke  dog 1969, då var han skriven på Frösön. Möjligen dog han på Sidsjö sjukhus där han vistades från mitten på 1950talet.  Han blev aldrig gift, han försökte fria till ”Adda” som stod för hushållet hos Wendela Smith på Storgatan 23,  när han var dit med oxkött, men ”Adda” avböjde bestämt. – ” En tokken dän tullmejs” sa hon.

Och med tanke på hans klädsel en gammal rock som han höll ihop med ett rep runt midjan kanske det inte var så lockande. Bengt Banke levde i mångas minne, kanske inte som det snille han var utan den som släppte ut sin tjur Putte när kronofogden kom. T o m min mor f 1920 mindes när de rodde båt över från Täng i Ås för att besöka släkten på Frösön, hur Banke även då retades genom att släppa ut tjuren på gården.

Mormors släkt bok forts..

När nästan alla barnen dör….

I tab. 22 i mormors släktbok hittar jag Erik Bengtsson, bonde i Genvalla 2 och Eriks hustru Kristina, även hon från Genvalla, men vars föräldrar kommer från Aspås. (Erik är ytterligare bror till min mormors far) Ser att det här är ytterligare en familj där det föds många barn nio stycken, men upptäcker snart att något inte står rätt till.

Första barnet Bengt föds 1877 och det står att han är som vuxen verksam som snickare. Han dör dock ogift 1940. Sedan kommer en rad år som jag inte förstår hur man som förälder klarar av. 1878 föds sonen Nils, han dör dock en månad gammal. 1880 föds en son som även han döps till Nils, men även han dör en månad gammal.

1882 får Kristina tvillingar, som döps till Nils och Erik, dom nöddöps och dör båda en dag gamla. Att man återtar ett namn av ett avlidet syskon var mycket vanligt och nu har tre Nils efter varandra inte fått leva.

Första dottern Kristina, föds 1884, och hon klarar barna åren, arbetar som vuxen som mejerska.( Återkommer till henne senare. 1886 får hon en lillasyster, Erika, som även hon blir vuxen, men… återkommer även till henne.) Nu blir ett hopp på några år till nästa barn. 40 år fyllda föder Kristina år 1895, sin sjätte son Olof, men han blir bara en månad gammal.

Ibland undrar jag vad det är som gör att i vissa familjer vill det sig inte med barnafödandet och det blir heller inte så bra med de som föds. Är det ärftliga gener eller helt enkelt så att parets gener inte går ihop så bra.

Två år senare 1897 så kommer det nionde barnet, en son som även han döps till Olof och han är den som senare som gift och vuxen är den enda som får några egna barn, tre stycken flickor.Han tar också som vuxen namnet Agerhult och blir bonde på hemgården Genvalla 2.

Erik och Kristina bir 78 resp 75 år, av nio barn har de fått behålla fyra. Erik som dör 1927 hinner inte uppleva något barnbarn men Kristina hinner uppleva ett som föds 1929, hon avlider själv 1931.

Dottern Kristina arbetade som mejerska och fick 1914, anställning vid Orrvikens mejeri. Ett litet mejeri som ägdes av Bybackens förening. Det har möljligtvis startat ca 10 år innan, man började i alla fall sälja lottandelar 1908. De första små bymejerierna startade sin verksamhet i länet runt 1868 och steg snart till ett hundratal, (separatorn uppfanns 1878). Det är ca 8 mejerskor anställda i Orviken och några arbetskvinnor. När jag försöker hitta igen mejeriet som ligger mitt i byn i kyrkböckerna, ser jag att Kristina flyttat hem igen redan efter fyra år i Sunne.

20180416_110649-1 Årtalet 1918 borde fått mig att ana oråd, men inte förrän jag ser att en annan kvinna som bodde tillsammans med Kristina avlidit i Spanska sjukan förstår jag. I dödsboken för Sunne hittar jag minst 8 personer som dör på hösten 1918 i Spanska sjukan, bara yngre människor och nåt barn. Fruktansvärt. Kanske blev även Kristina sjuk och klarade sig, men hem flyttade hon.

Kvinnan som dog i spanska sjukan vid mejeriet i Orrviken var från Näs och bara 19 år. Hennes namn, Johanna Ottolina Elisabeth Sundin gjorde mig lite nyfiken. Det visar sig en ytterligare tragedi där. Modern kom från Bollnäs och hamnade hos en änkling, Olof Olofsson Sundin i Näs. Hon får fyra o ä barn med honom , 1888,–94, -96 och -99 Johanna, som dog i spanskan 1918. Bara en månad efter att Johanna föds 1899 dör modern och alla fyra barnen placeras ut på socknen. Vilket öde, först moderlös vid en månads ålder och sedan dö i spanska sjukan som 19-åring.

Kristina Bengtsson flyttar i alla fall hem från Sunne och sitt jobb som mejerska och hon blir tillsammans med sin yngsta bror delägare i hemgården Genvalla 2 där hon är verksam till sin död 1956. Och så var det då systern Erika. Det är nåt som inte är bra med systern och 1926 hittar jag en anteckning om att hon 40 år gammal tagits in på Hospitalet, hon omyndigförklaras året efter, får diagnosen schizofreni och blir kvar tills hon dör av Tbc 1964.

En titt i kyrkboken 1932 Sunne visar, att det finns bara en mejerska kvar och hon flyttar samma år. De flesta bymejerier gick de åren upp i den stora nybildade Jämtlands mejeriförening. En omvälvande utveckling har det varit från att ta hand om mjölken själv och förädla, fäbodbruket, starta upp små bymejerier och sedan när det krävdes mera maskiner och blev högre krav på hygien så blev det bara ett stort mejeri.

Nu upplever vi att det återigen uppstår små mejerier som förädlar och även säljer mjölk lite här och var. Småskaligt är på tapeten igen.  I Jamtli bildarkiv finns några foton från 1920-talet från Orrvikens mejeri. (I Dvärsätt startades mejeriskola 1931 och den var verksam till den lades ner 1955. Samma lokal som EM Home möbelhus ligger i.)

 

Mormors släktbok

I och med att det sedan 1 februari blivit gratis att forska via Svar – Digitala forskarsalen på nätet, så har jag fortsatt med min komplettering av ” mormors släktbok”.

En släktbok som min mormor fick av en bekant på Maria-dagen 1958. Den är upplagd i ett vanligt skrivhäfte och innehåller 55 tabeller. Från mormors anor på mödernet, med början i Knytta och fädernet, med början på Norderön . Tidspannet är från början på 1700-talet och fram till 1958. Boken ärvdes av min äldsta morbror Karl när mormor dog 1961. Jag fick vetskap om den i mitten på 1990-talet. Fick då låna och kopierade av den och har nu ett lösbladssystem där jag fyllt i och kompletterat luckorna efterhand. Har hittat många intressanta och även tragiska livsöden som jag skrivit ner och de verkar inte ta slut än.

Mormors släktbok

I tabell 12 hittar jag en farbror till mormor, Karl Johan Karlsson f 1885 och bonde på hemgården i Fillsta. Han hade gift sig med Maria Kristina Tomasson f 1887 och de hade fått sex barn som var noggrant redovisade med födelsedatum och även vem de gift sig med.

Men… vem var hon Maria Kristina ? Ingen uppgift var hon kom ifrån eller vad resp. föräldrar hette. Via kyrklängden fann jag att hon var född i Bergs socken. Kunde hon vara av samesläkt? Efternamnet Tomasson kan ju tyda på det( tyckte jag i alla fall). Nu fann jag dessvärre att Maria var ett s k. o ä. barn och mamman hette dessutom Åström i efternamn? Krävde en ytterligare djupdykning i rullorna och vad hittar jag.

Modern Katarina Margareta, som visade sig ha ytterligare ett o ä barn, en son född 1884, hade 1888, gift sig med en änkeman vid namn Tomas Olofsson, han har två barn födda 1881 och 1883. Där hade vi efternamnet Tomasson  för Maria Kristina hon hade fått en styvfar. Familjen bodde i Galhammar i Berg och Tomas kom från Klövsjö. Kanske möjligen same ana längre bakåt.

När jag följer familjen framåt som Maria Kristina växer upp i visar sig följande. Förutom de två styvsyskonen så får Maria ytterligare 10 yngre syskon mellan åren 1890 till 1907. Nu blir jag så nyfiken så jag måste följa den här familjen framåt. Inget av barnen dör som spädbarn, alla växer upp och blir vuxna. Efterhand flyttar de hemifrån till olika pig – alt. drängplatser eller militärtjänstgöring. 1911 flyttar Maria Kristina hemifrån och gifter sig med min mormors farbror. Giftasdatumet är den 1 oktober och den 16 oktober föds första sonen. Kan tänka mig att det blev en vigsel i prästgården då…

Den första som dör i familjen är sen modern Katarina Margareta f Åström. Efter att ha fött 12 egna barn mellan 1884 och 1907 samt haft två styvbarn på det, så avlider hon år 1919, 67 år gammal. Jag följer familjen tills mannen Tomas dör 1939, längre kan man inte komma i församlingsboken.

Maria Kristina avlider 1929, endast 42 år gammal, 10 år före sin styvfader som hon fick efternamnet Tomasson från. Yngste sonen f 1926 är då endast tre år gammal. Fadern Karl Johan, min mormors farbror, gifter om sig år 1935 med Annie Birgitta Jonsson som är 14 år yngre och de får ett år senare dottern Ann Marie Gerken. (Namnet Gerken gör mig nyfiken. Visar sig att det finns endast sex personer som lystrar till det namnet i Sverige idag , jag har aldrig hört det förut).

Ja så här forskar jag. Får upp ett intressant spår och sen ger det ena det andra och så går tiden men spännande är det. Katarina Margareta Åströms farmor med samma namn som barnbarnet som får så många barn visar sig vara dotter till komministern Jonas Åström i Hallen. Där sätter jag i alla fall punkt för den tråden.

Jag bläddrar vidare och kommer till tabell 22.Här rullas en tragisk familjehistoria upp , men den kommer i ett nytt kapitel.

Perman och Burman, deras mödrar och fruar och döttrar…. eller från Stortorget 1 till Prästgatan 1.

Samuel Perman staden Östersunds förste apotekare och även ordningsman och mycket därtill, bodde på Stortorget 1 där det numera sitter en lite bronsplatta att läsa i en portgång.

Så här har f landsarkivarien Kjell Hoffman skrivit: Perman, Samuel, 1760 i Vänersborg. Död 16 sept 1839 i Östersund. Föräldrar: borgmästaren Magnus P o Anna Catharina Svinhufvud. Inköpte apoteket på Frösön, , ordn. man, ordf. för borgerskapet, rådman, stadskassör, led av kyrkorådet, allt i Östersund. Gift 1) 1788 i Frösö m Maria Margareta Wasell, f 1763 i Gävle, d 1815 i Östersund, dtr till ombudsmannen o tullnären Jacob Wasell o Elisabeth Hofverberg . (Perman flyttade från Frösön in till staden först 1794.) Gifte 2) 1817 i Östersund m Catharina Ulrica Granström, f 1789 i Väddö, Sth, d 1852 i Östersund, dtr till postmästaren Carl Eric Granström o Fredrica Regina Westerman. Perman handlade med vin, likörer och andra varor även sedan han 1826 sålt apoteket. Apoteket och bostaden var förlagda till tomt nr 1 i Östersund. Samuel Perman, som hade 17 barn i två giften, levde sina sista år med stora ekonomiska bekymmer, men beviljades från nov 1837 en mindre pension från staden. – 1877 restes en minnessten på Permans grav, och 1928 uppkallades en gata i centrala staden efter honom.”20180322_123244

Perman var den dominerande förgrundsgestalten i Östersunds tidiga historia. I skrifter om Östersunds stads historia så är det i första hand männen det handlar om. Om man nämner en kvinna så är det t ex någon ”lösaktig” sådan som ska förpassas ur staden. Men ett fåtal nämns som t ex Mamsell Elisabeth Floor, föreståndare på Kungsgården under Göran Gustaf Hiertas tid och under början på 1880-talet ägare av den fastighet vid torget som är det enda trähuset som finns kvar numera , där bl a Landbys huserat.

Ett av barnen i S Permans första gifte var Magnus Perman f 1789, gift m Eva Christina Fellborg, och handlare i Östersund. Han fick i sin tur en son Erik Emil Constantin Perman f 1819. E. E. C. Perman blev i sin tur gift med Märta Maria Burman f 1833, bördig från Degerfors och dotter till Olof Elias Burman och Anna Helena Furtenbach, kyrkoherdepar i Ragunda. Som ni ser på namnen så är det den borgerliga befolkningen i Östersund det handlar om. (Namnet Burman finns på flera håll i länet men jag har inte kollat hur alla är släkt, men det rör sig om präster många av dem. Lite senare hittar vi Agathon Burman från Rödön och som 1877 grundade Östersunds-posten.)

E E C. Perman och Märta Maria Burman fick tre barn i Östersund, Anna Christina, f 1855 Emil Samuel 1856 och Olof Axel 1858. I augusti 1860 så flyttar familjen till Annedal i Fors församling. Märta är höggravid och bara efter en månad 28 sept föds sonen Carl Fredrik. Två veckor senare dör Märta i barnsängsfeber och en dryg månad därefter dör även den lille sonen. Denna familj hittade jag när jag när jag av en slump hittade en notis om att Petronella Wiklander var boende i samma familj i Annedal. Petronella (som jag skrivit om förut) hade dessförinnan vistats i St.Clara i Sthlm. Nu finns hon här inkallad som behjälplig med de tre barnen Perman efter Märta Marias död, men efter två år 1862 flyttar hon till Timrå. (Det är därefter som Pernilla W flyttar till Östersund ).

1865 skaffar E.E.C Perman en ny hustru, Hedvig Juliana Göhle f 1839 och alltså 20 år yngre än mannen. De får tre nya barn Helfrid Carolina Amalia f 1867 , Gustafva Dorothea f 1869 och Erik Magnus 1873. Familjen flyttade 1868 till Galhammar i Bergs socken . Perman ägde bl a Annedals sågverk som han förvärvade 1859. Han betalade 50 000 riksdaler för allt vad till Annedal hörde. En stor summa pengar när man betänker att ett dagsverke betalades med 1 – 2 riksdaler vid den har tiden. Hela köpeskillingen kunde han inte ta från egen kistbotten, men Perman hade goda kontakter med kapitalstarka släktingar och bekanta. Men firman gick 1867 i konkurs. 1867, året för Permans konkurs, har speciellt ihågkommits som ett svårt nödår, ”då aska frös i spisen” som man sa. Efter konkursen flyttar de 1870 tillbaka till Östersund .

Annedal köptes sedan av släktingar till Jenny Lind.

Citat hittat i en berättelse av Martin Bergman: Inom den egna släkten fanns en person som hörde till de lyckligt lottades skara när det gällde pengar. Det hör till de mera fantasieggande sidorna av Annedals historia att patron Perman var kusin med ingen mindre än ”den svenska näktergalen” – Jenny Lind! Erik Permans och Jenny Linds mödrar var syskon och födda med efternamnet Fellborg. Jenny, som vid dopet egentligen fick namnen Johanna Maria, var född utom äktenskapet och hade en mycket svår barndom. Men när det gällde sång var inget för svårt för henne. Efter studier kan man säga att hon lade både Europa och Amerika för sina fötter. Hon var samtidens mest firade sångstjärna.

När jag letar efter familjen i Östersund, som flyttar mellan olika släktingars fastigheter från början, så hittar jag dem vid tidpunkten då de dör, både E. E. C. Perman och hans andra hustru dog med tre dagars mellanrum december år 1897, på Prästgatan 1 och Gård 26 som den också heter !! På Prästgatan 1 bor då bara yngste sonen Erik Magnus, han är titulerad statsskrivare, men han emigrerar till Amerika när föräldrarna dör. Två av hans bröder har studerat till Fil kand. och Fil mag. och tidigare flyttat till Sthlm resp. Göteborg

Det som intresserar mig mera är vad som hände med de tre flickorna Perman. Jag backar några år och ser att äldsta dottern Anna Christina f 1855 är utbildad lärarinna och hon har tjänst på Nya Elementar läroverket fram till 1905, då hon flyttar till Jakobs församling i Sthlm. En av de yngre systrarna Gustafva Dorothea f 1869 emigrerar till Amerika 1892 tillsammans med en fem år yngre piga från Värmland. Två systrar dör unga, Helfrid Carolina dör bara som femtonåring 1882 och en syster Jenny född 1882 dör bara en månad gammal.

Att vara född borgerlig kvinna under den här tiden var inte heller så lätt. Gifta sig, föda många barn och kanske dö i barnsäng eller som några av flickorna ta livet i egna händer avstå att gifta sig och utbilda sig eller emigrera.

Prästgatan 1 passerar jag alltid varje gång jag går till centrum och i det lilla huset finns numera ett Hotell. Så nu fick huset ytterligare en innebörd för mig.

Prästgatan 1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns 1970-talet…

1970taletHar nog aldrig varit så smal som de åren och det vet jag eftersom jag har sparat mina älskade jeanskläder sedan dess. 1973 fick jag den 5 juli mitt tredje barn, en pojke. Jag var 29 år och kallade honom mitt lilla sladdbarn. Fick mitt första barn 1964 samma år jag skulle fylla 20 och mitt andra 1968. Det var flickor båda två.

Sommaren 1973 var den varmaste som då varit på 100 år och hela juni satt jag i skuggan med min höggravida mage och fötterna på en pall medan jag upplevde att alla grannar gick förbi iklädda bikini och minishorts. Flickorna lekte ute hela dagarna och var väldigt solbrända, vi var även till Önsjön o badade.I februari 1974 hade jag oturen att bli påkörd bakifrån av en minilastbil vid Berners i Östersund.Detta + att jag hade en sjumånaders baby som jag bar på då o då gjorde att jag drabbades av ryggproblem. Dessa rygg och nackproblem kom sen att följa mig lång tid framöver. 1973 visste man inte mycket om whiplashskador.

Mina jeanskläder som jag sparat är en jeansklänning inköpt på Domus, o vad jag älskade den. Ett par i midjan insydda jeans med avklippta ben som jag gjort om till shorts. En jeanskappa med stora fickor och skärp och långa snibbar på kragen. Ett par jeans med utsvängda ben. En blåvit melerad kofta stickad i ”jeansgarn” som jag gjort själv, beskrivningen finns kvar även till den.1973 var det i Vi-tidningen på våren en artikel hur man kunde återanvända och sy olika kläder av gamla jeans. Det var bl annat en beskrivning på en keps till en liten pojke och jag sa att om jag fick en pojke så skulle jag sy en sådan keps. Både mönstren och kepsen finns kvar. Kepsen sydde jag när sonen var ca två år 1975, av hans pappas gamla jeans. Jag började spara alla familjens slitna och avlagda jeanskläder för att gör så mycket ”nytt” av dem. Kepsen blev det enda jag sydde!!!

(Alla kläder blev dock kvar och blev en uppskattad utställning på vinden på mitt Galleri Tängtorpet)

Arne som jobbade som bilmekaniker hade alltid jeans som han slet ut eftersom. Han hade också alltid rutiga skjortor som blev slitna på kragen och muddarna. Eftersom jag var hemmafru så vände jag både kragar och muddar på hans skjortor så räckte de ett tag till. På fötterna hade han träskor som passade bra i verkstadsmiljön. V-jeansen var dock ett elände då de sprack i sömmen på knät och gick inte att laga, därför finns inga såna kvar i min samling. När maken var finklädd hade han en sammetskavaj, terylenbyxor eller manchesterbyxor och småmönstrad skjorta och bred slips.

Jag var som sagt hemmafru och vi bodde i en villa på Hovvägen i Ås som vi byggde själva 1967. Firman vi köpte stommen av hette Ström –Ljusne. Mitt liv bestod i att sköta barnen och passa upp min man som drog in pengarna. Hade innan sonen föddes 1973, jobbat ideellt med olika barnverksamheter som barngymnastik, skidskola, skridskoskola, mulleskola. Hade också prövat på kortare perioder som dagmamma.

På 1970-talet så genomgick hela huset en förvandling invändigt. Det blev bruna och orangea skåpluckor i köket. Bruna och gröna randiga eller småblommiga tapeter i hall , vardagsrum och sovrummen. Medaljongtapeter föll jag aldrig för, det hade grannen och det gillade jag inte. Huset var en enplansvilla med hel källarvåning. Alla barnen hade eget rum. När de blev större flyttade två av dem ner i källaren. Vi hade hade byggt ett varmbonat dubbelgarage som Arne hade som mek.verkstad på fritiden. Våra första tavlor var affischer av Lars Norrman som jag klistrat upp på masonitskivor. En tavla av en riktig konstnär, Gustaf Jarefors hade vi, en akvarell föreställande en lada ute på en myr , den hade vi fått när vi gifte oss. Konstnären bodde i Arnes hemby Laxviken.

Det var jag som målade och tapetserade själv, jag var ju hemma och hade tid. Flickorna gick på skola och förskola bara några hundra meter från hemmet så de var aldrig på dagis. Jag var mycket ute med barnen och på vintern åkte alla skidor. Vi köpte en pulka med skaklar som sonen fick åka i och så åkte vi på små utflykter i närområdet. På fritiden var vi till Laxviken där mina svärföräldrar bodde eller till Landön där mina föräldrar hade ett fritidshus vid Långan. Vid en längre en sommar hyrde vi en husvagn och for till Göteborg ,där jag hade en bror boende. Annars var vi bara hemma.

Då jag var trebarnsmor och hemmafru så minns jag inte att jag var särskilt politiskt intresserad. Däremot gick jag mycket kvällskurser i alla möjliga ämnen. Jag hade ett sort behov av stimulans intellektuellt. Arne tyckte om att diska och dammsuga så det hjälpte han till med. Jag hade dock 1975 bestämt att jag skulle söka mig utom hemmet och började fundera på ev utbildning. I samma veva blev Arne erbjuden att bli delägare i en bilplåtslagarfirma, en dröm han haft ett tag (att bli egen företagare) Jag avstod från mina drömmar och blev hemma i nio år till. Två drömmar gick inte ihop då. Arne drev firman tio år och jag skrev fakturorna…

Jag sydde och stickade de flesta kläderna till mig och barnen. Det fanns ju crimplene och jerseytyger som var lätt att sy i och slitstarkt. Minns dock att jag köpte en grön mönstrad långkappa när det var modernt. Maten handlade vi på Konsum som låg alldeles i närheten. Vi hade kundförtroende så vi betalade en gång i månaden. En rätt som vi åt ofta var stekt torskrom som fanns på burk. Annars var det vanlig husmanskost och hembakt bröd som gällde. Jag hade en grön porslinsskål ur serien Vardag som var rund och den kallade vi spagettiskålen då den var så bra att ha spagetti i. Vi plockade mycket bär, hallon och lingon, och jag hade egna bärbuskar på tomten. Fisk fick vi ofta av mina föräldrar som älskade att fiska. Min man var dock ingen fiskälskare…

Vi hade Östersundsposten och tidningen Vi. Minns inte vilka speciella program som gick på Tv men vi såg de serier och barnprogram som var aktuella. En grannfru utan barn uttalade sig en gång om vissa barnprogram som hon upplevde som väldigt politiska. Jag förstod inte vad hon menade. Mina starkaste minnen från mitten av 1970-talet var att jag fick barn, mådde dåligt efter trafikolyckan, drabbades av allergichock och att de mörka färgerna till slut gick mig på nerverna.

Allting lättade när 1980talet kom med sina pastellfärger, huset fick ljusa tapeter och jag började på Kom-Vux till slut.