Rotebåtsmannens hustru.

Med anledning av att en av deltagarna i programmet Allt för Sverige visade sig ha anor från samma orter i Västernorrland som min farfar och hans anfäder,  började jag leta lite vidare på farfars mors sida vilket jag bara gjort till viss del förut.

Farfars mor Det här är min farfars mor Anna Märta, f 1865 i Attmar i Västernorrland och gift med Värmlänningen Nils Larsson f 1860 i Norra Ny, bild nedan.

nils-larsson-da-f-1860

Anna-Märta s mor Märta Greta(Margareta) var f 1834 i Attmarby av föräldrarna Hans Larsson f 1808 och Ingrid Carlsdotter f 1794. Nu upptäckte jag ju genast att det var en viss åldersskillnad dem emellan, Ingrid var nämligen 14 år äldre än sin man, hm.

När  jag granskade lite närmare  ser jag då att Ingrid varit gift en gång tidigare och hade ytterligare två barn födda 1822 och 1824 och att hon blivit änka 1832, båtsmansänka!

År 1818 gifte min farfars mormors mor Ingrid med Rotebåtsmannen Johan A Nederberg f 1796 i Specksta, de fick barnen Anna Clara f 1822 och Martin f 1824., Johan avledsedan 1832. Tyvärr vet jag inte än orsaken. Vad är då en rotebåtsman undrade jag, en titel jag inte stött på förut.

Från Wikipedia;

Båtsman eller kronobåtsman var en militär som i det svenska indelningsverket tilldelades örlogsflottan för tjänstgöring ombord, och som för sitt uppehälle tilldelades ett båtsmanstorp.  I Blekinge och Södra Möre härad i Småland fanns enbart indelta båtsmän och dessa var indelade i rusthåll. I stort sett höll varje gård en båtsman. I kusttrakterna i övriga riket fanns kompanier med roterade båtsmän. Två eller flera gårdar gick samman och bildade en rote. I dessa socknar fanns även indelta soldater av olika slag. Det fanns ersättare för rotebåtsmän, så kallade fördubblingsbåtsmän.

Rusthållet eller roten betalade årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med tillhörande odlingsbar mark. Ibland ingick vissa förmåner, som utsäde eller annat.

I Jämtland hade vi ju motsvarande hästjägare och ryttarhäbren med deras utrustning som ett rote ansvarade för.

Kristin Lancione från Los Angeles har anfäder från Gräsmark i Värmland och Skönvik Timrå och Skön i Västernorrland. Mina anfäder kommer från Bl a Norra Ny i Värmland och Skedvik, Attmar, Timrå och Skön i Västernorrland. Det var en stor skara av Värmlänningar som p g av arbetsbrist hamnade vid kusten i Västernorrland och de olika sågverken där. Att hitta en gemensam nämnare släktmässigt är som att leta efter en nål i en höstack. Kanske bara att konstatera att vi har anor med gemensamma erfarenheter. Kristin Lancione har i alla fall efterlyst släktingar på Fb.

Jag vet i alla fall att farfars mormors mor hette Ingrid, samma namn som hans yngsta dotter och min faster heter.

 

 

Annonser

” Samorfjöset ”

Sommarlagårn, sommarfause. Jag det finns nog många varianter på denna lilla byggnad. Häromkvällen var jag och lyssnade på Linda Forss när hon berättade om sin mormor Anna och hennes ”samorfjös”. En berättelse som mormodern velat skriva , men som det blev Linda som till slut förverkligade.

Det var inte helt lätt berättar Linda, att sätta igång och orden ville inte bli dom rätta, men så en dag så ”öppnades dörren till fjöset” för Linda och hennes mormors berättelse kom på pränt, eller var det kanske Lindas och andra kvinnors minnen som fick komma fram i ljuset.

Det var en härlig föreställning vi bjöds på och jag började komma ihåg min mormors sommarfjös. Det låg inte heller så långt från gården som de i Huså gjorde, men det låg helt ensamt, inte i en rad som de Lindas berättelse handlade om

Sommarfjöse

Min mormor Marias sommarfjös finns inte kvar men platsen finns kvar och men kan tydligt se att det stått en liten byggnad där ännu. Och man ser faktiskt hem till gården från platsen där fjöset stod. Där nere till höger ser man skymten av gården.Vy i Täng

Mina minnen från sommarfjöset är att vi fick vara i kohagen medan mormor mjölkade. Det va en underbar miljö där i plockade smultron , svamp eller blommor. Ibland så när jag blev för ivrig råkade jag kliva i en korusa, vilket inte gillades av mina större kusiner, som visste hur man skulle parera bättre än jag, uppväxta som dom var hos mormor under några år båda två.

Täng 1920talet

Jag var lite sur på mina äldre kusiner för jag tyckte dom bestämde lite väl mycket…även hemma på mormors gård. Ja, jag skriver mormors för min morfar dog en månad innan jag föddes så honom hann jag aldrig träffa.

Erik, Maria Karl o Elsa.Här är dom, ett vackert par  Erik och Maria, med de två äldsta barnen, Karl f 1907 och Elsa f 1909. Sen kom Gertrud f 1911. 1914 dog morfar Eriks far, norrmannen Hans Sivertsen och Erik och Maria fick möjlighet att köpa marken flytta från stan och bygga upp gården. Den stod klar 1917 och då kom fjärde barnet Herman. De hade hyrt in sig i en gård rakt ovanför det blivande hemmet i Täng och mormor arbetade som en hel karl, har min morbror Karl berättat för mig.

1920 föddes min mor och som yngsta dottern blev hon hemmadotter tills hon gifte sig 1942. 1927 föddes sladdpojken Ingemar som sedan kom att ta över gården. Han fick ju redan som 17-åring bli mormor behjälplig när Erik dog 1944.

Erik Maria o Ingemar

Det här fotot från slutet av 1930-talet  med Erik , Maria och yngste sonen Ingemar visar ett betydligt mera slitet par än det vi såg på första fotot. Och det var kanske inte så lätt att driva ett jordbruk på en så sluttande mark som de hade. Den sträckte sig ändå nerifrån Storsjön och upp mot vägen till Ösa. Lutningen är nästan att jämföra med inne i Östersund.

Och som Linda berättade det var ju helt nödvändigt att släppa ut korna på skogen sommartid fö att spara på höet till vintern. Skogen där mormors kor betade blev sedan på 1970-talet en alldeles utmärkt Mulleskog för alla barn som växte upp i villaområdena på Högstalägden m fl. Åkrar som inte längre brukades såldes till kommunen och blev ett eftertraktat bostadsområde i stället. Alla ville ju bo och ha den fina utsikten mot fjällen.

Erik i SkogenHär är morfar Erik i ”mulleskogen” och hugger ved. Delar av den lilla sommarlagårdskogen finns fortfarande kvar och en fin tall som står precis nedanför där ladugården fanns, skulle jag vilja fråga om allt den fått uppleva där.

Tall i TängGården är fortfarande i släktens ägo och bebos av Ingemars äldste son Bengt-Olov m familj.

Kära farmors mormor Lisa.

IMG_1183 Helt plötsligt dyker det upp ett foto på dig i min e-post. Något som jag aldrig skulle hända, att få se ett foto av dig! Det var en kusin till min far som fick för sig att skicka fotot. Kanske var det dags att få ett ansikte på dig också, jag har ju sysslat mycket med min farfars farmor, Katarina f i Viken i Torp nu som hade ett barnhusbarn som mor.

Lisa Ersdotter f i Fanby i Helgum 1847.  Du som i kyrkböckerna står som ”lösa pigan” och fick 8 o ä barn med en förmodad norrman Martin Olsen. Hur fick du det att gå ihop? Barnen fick ju i alla fall hans efternamn, lite försvenskat och det lär ha varit lite försvunna papper som gjorde att ni inte kunde gifta er.

Visserligen bodde du länge hos dina föräldrar men du måste väl ha haft någon försörjning ändå. Barnen som föddes mellan 1868-1891 inom ett spann på 23 år,  blev ju vuxna och gifta och fick  barn i alla fall, alla utom Henny Maria f 1888. Hon var den enda som gav sig iväg så långt som till Sundsvall för att jobba i Lörans fiskeläge och sen drunknade efter bara två månader år 1911. Eller var det nåt annat som fått henne att ge sig av hemifrån? Det får vi väl aldrig veta? Hon blev bara 22 år i alla fall.

Sen har vi då min farmors mor, Amalia  Christina f 1878 som så tragiskt avled vid en tvillingfödsel 1915.

IMG_1186-1Fotot av henne och hennes man Nils Petter hade min far gett bort till en av sina bröder , men så fick jag även kopior av dem av fars kusin.

IMG_1185-1 Vilket vackert par dom var. Nils-Petter som blev änkling med 8 barn skaffade en hushållerska som han sedan fick två barn med . Hon hade en dotter med i boet så tillsammans hade de då 11 barn.  En stor familj, varav bara två var pojkar.

Farmors mormor Lisa Ersdotter fick i motsats nästan bara pojkar. Fem stycken och tre döttrar.  Hon fick uppleva att två av döttrarna dog före henne, hon avled 1920. När jag tittar lite närmare på de fem bröderna så visar det sig att en av dem August Maximiliam f 1885 har hamnat och blivit gift i byn Viken i Torp. Samma by som min farfars farmor är född i. Blir att kolla upp hans familj lite mera också då….lite senare.

Eftersom jag var lite nyfiken på Lisas tredje dotter Matilda Elisabet f 1882 så följde jag henne i kyrkböckerna också, jag visste ju vad som hänt med Amalia och Henny redan.

Med Matilda blev en spännande resa i husförhörslängderna. Först gifte hon sig med skräddaren och finske medborgaren Josef Anders Wahlberg 1902. De fick sex barn tillsammans från 1903. Matilda hade också en oä dotter f 1901 innan. De flyttar omkring i Helgumstrakten mellan olika socknar så barnen är födda på olika ställen. Efter bara 16 år dör maken Josef när yngsta barnet är bara två år.

Det går några år och så får Matilda arbete som hushållerska hos änklingen  Per Edvard Liden och skomakare med sju barn och bosatt i Långsele. Tillsammans har de då 14 barn!! De gifter sig 1925 men 1937 blir Matilda änka igen. Själv lever hon till 1965 och flyttar ett tag till Botkyrka men dör hemma i Långsele.

För några år sedan tog en kille Erik Larsson kontakt med mig via mitt släktträd på Ancestry. Hans mormor hette Alice Rebecka Wahlberg och var dotter till Matilda kom jag ju fram till nu senare, och han hade intervjuat henne när hon var rätt gammal. Hon hade hört talas om den där norrmannen, och berättade att  vår gemensamma ana hade kallats  ” Martins lilla Lisa”så han var tydligen verklig i alla fall.

När jag hittar alla dessa släktingar med stora barnkullar så är det kanske inte så konstigt att jag får otroligt mycket matchningar på min DNAtest.

 

 

 

 

 

Barnhusbarnens historia.

Drottning Lovisa Ulrika, har ”gett” namn åt min farfars farmors mor Lovisa Ulrika f 1789 och som 6-åring blev inlämnad till barnhuset i Sthlm. När jag upptäckte att  farfars farmors mor var ett barnhusbarn så väcktes min nyfikenhet. Varför alla dessa barnhusbarn och hur och varför organiserades utplaceringen på landet egentligen?

Första försöket till barnhus gjordes 1624, när en tysk, Joakim Firbrandt ansökte om att få anlägga en manufaktur på Gråmunkeholmen i Sthlm, (Nuvarande Riddarholmen) manufakturerna sysselsatte människor i tex textiltillverkning och myndigheterna såg en möjlighet att kombinera fattigvård, och behov av arbetskraft. Fattiga barn och vuxna skulle få arbete och klara sin försörjning. Detta barnhus ersattes av ett nytt barnhus på Norrmalm 1638 och här höll man hus till 1885.

Målsättningen under 1600-talet var att lära upp barnen till arbete i manufakturen men den målsättningen kunde inte uppnås av olika skäl. Från 1670-talet blev barnhuset en i första hand en vård – och försörjningsinrättning. Barnen fick lära spånad o stickning och fick undervisning i svenska och skrivning.

I slutet av 1600-talet vistades ca 200 barn där, alla i skolåldern. De räknades som blivande arbetskraft. Barnen skulle vara friska och starka. Inga handikappade barn fanns på barnhuset. Småbarn satsades inte på. De hamnade på fattighus med de gamla. Vanartiga pojkar skickades till sjöss!

Under 1700-talet kom verksamheten att bli ett mellanting mellan uppfostringsanstalt och arbetshus. På 1750-talet byggdes barnhuset till och man kunde nu ta emot 350 barn. Man hade nu också upptäckt att barnadödligheten i Sverige o framförallt i Sthlm var oerhört hög. Ute i Europa hade försök visat att barnen överlevde i större utsträckning om de fick växa upp hos fosterföräldrar ute på landsbygden.

1785 beslöt riksdagen att barnen skulle sändas ut till fosterföräldrar som fick lön för detta. Familjerna fick 8 riksdaler silverpenningar per år tills barnen var 14 år och barnen befriades från skatt till de var 18 år. Till en början var det lätt att få fosterhem men så kom rykten i omlopp att barnen spred venerisk smitta. Barnhuset vände sig då till landshövdingarna i vissa län och bad dem uppmuntra allmogen att ta emot barn. Övervakningen skulle ske med hjälp av prästerskapet och kronobetjäningen.

De norrlandslän som tog emot mest barn blev Hälsingland med t ex 303 barn 1787, Medelpad och Jämtland. Första jämtlandsbarnet kom till Dille 1798 och hämtades av Erik Tängman, han tog emot flera barn sen. Men det kom för få barn till Jämtland.

År 1804 skrevs ett brev från barnhuset till landshövdingen i Härnösand (Jämtland hörde då till Västernorrland), det resulterade i att 1805 sändes 65 barn 1806, 34 barn , 1807, 29 barn och 1808 o -09, 7 barn varje år. Den vanligaste åldern var 10-12 år, flickorna var något yngre.

Det var ”sörkörarna” forbönderna som fick i uppdrag att hämta barnen när de var i Sthlm i affärer, och detta hände under en kort period på året dec-till mars. Det var oftast samma personer som hämtade upp barnen och sen fördelade dem efter vägen. Det var oftast ett stort följe och 1805 i mars hade man 22 barn med och fram till 1 april hade 60 barn hämtats och utplacerats. Dom hamnade inte alltid där det var tänkt, kanske nån blev sjuk eller av annan orsak lämnades tidigare efter vägen. Den 1 april skrev kronobetjänten och kyrkoherden till barnhuset och rapporterade att barnen kommit fram och bifogade en lista över vilka som var fosterfäderna.

Vissa transporter skötte man från barnhuset själva och då under sommarhalvåret ; Så här skildras en av de första transporterna upp till Hälsingland i Boken Barnhus som utgetts av Allmänna barnhuset:

” Mellan Tullhusen vid Norrtull rulla de en augustidag 1786 en lite ”kortege” av vagnar bestående av tre enkla bondvagnar med en förridare som var ledare för gruppen. Denne man var skollärare på barnhuset och hette Anders Bergmark. Det är genom hans reseberättelse vi kan följa händelsebeloppet. På vardera vagn satt 11 barn och en sköterska. Gruppen bestod alltså av 33 barn och tre sköterskor. man rastade och bytte hästar vid gästgivargårdarna. Efter en veckas färd var man framme i Hälsingland och stannade till i Arbrå.”

Där undfägnades alla med mat i prästgården och sedan satte sig Bergmark och prosten ned för att fördela barnen utifrån en lista på församlingsbor och deras önskemål. Dagen efter kom fosterföräldrarna kallade genom budkavle och tilldelades ”sina” fosterbarn. Prosten förklarade att Hans Excellens och Högädle barnhusdirektionen i Stockholm gjort delningen.

En vit lögn då man ville undvika diskussion.

Spädbarn blev i slutet på 1800-talet en allt större grupp på Barnhuset  och utplaceringarna ute i landet upphörde.

Hur blev livet för dessa barn då? Ja inte alla fick det väl bra, även om man ståtade med fina namn oftast många och kungliga, så blev det pig-och drängtjänster som tog vid i ganska unga år. Ersättningen till fosterföräldrarna slutade att betalas ut när barnet fyllt 14 år. Många av pojkarna blev militärer. Jag har tidigare skrivit mera specifikt om mina släktingar och andra barnhusbarn. Den 4 okt kl 14.00 kommer jag att berätta om Barnhusbarn på ett Arkivkafé på Arkivet i Östersund.

Källor:          Egna forskningar i kyrkoarkiven

Böcker:          Barnhus. Kajsa Ohrlander Allmänna barnhuset

Jämten 1987. Ett litet fattigt barn jag är. Carin Cullander-Stiberg. Bygger på en uppsats från 1983 som finns på Arkivet i Östersund

På nätet:       Rötter barnhussök samt Allmänna Barnhusets register.

Rötterbloggen 29 april 2016, Barnhusbarn i arkiven. Eva Johansson.

 

 

Barnhusbarn nr 6404

Av en slump när jag letar annan info hittar jag detta livsöde.

Barnhusflickan Ulrika Wilhelmina Berggren f i Norrtelje 1829. (Nr 6404)

Kommer 1836 till Lit och Landbonden Lars Ersson i Böle Lit. Föder sitt första barn, o ä sonen Lars Hemmingson 1852 (sonen drunknar sen 1861) Gifter sig med barnafadern Hemming Hemmingsson från Skjör.

Föder dotter Catarina 1854   (hon dör 1863) Föder dottern Carolina Kristina 1857   (hon dör 1867)

Föder sonen Hemming 1860, den enda som når vuxen ålder och enl kyrkboken blir en stadgad gift man. (se senare notis.)

Föder dottern Anna Märta 1866 ( hon dör 1884) Familjen har det mycket fattigt och 1867 åker fadern Hemming  in för, ”första resan stöld” på 3 år och döms även för 8 års ”Fräjd” (Förlorat medborgerligt förtroende)

Modern Ulrika Wilhelmina döms för snatteri, till dagsböter men har ej pengar så hon får sitta på vatten o bröd i fem dar på Östersunds fångvårdsanstalt i maj 1967.

” 1867 i mars beskrivs bådas brottslighet i Lits tingslags protokoll när de varit inkallade till förhör, en skrivelse på 9 sidor. Det visar sig att mannen varit lite av en småtjuv länge men ljugit för hustrun. Hon har dock inte trott honom när han sagt att han handlat på krita osv. Han har nämligen gjort inbrott hos Lithanders handelsbod i Klöstanäs. Han har även gjort inbrott hos två grannar i Hölje. Hustrun döms för att hon gömt en päls som han stulit och ansågs som medbrottsling. Summan han stulit för räknas till 202 kr, en stor summa 1867. Mannen avsänds till Långholmen, 9 juni 1867

Hemming beskrivs i fångrullan; blå ögon, svart hår, smalt ansikte och ett avhugget lillfinger på vänster hand. Ulrika, ljust hår blå ögon, runt ansikte.

Hustrun berättar i förhöret om att hon kommit till Lit som liten från Sthlm hon känner inte till något om sina föräldrars bakgrund annat än namnet på modern och efternamnet på fadern. Hon har fått lära sig läsa hos bonden där hon är boende tills hon blir med barn med Hemming.”

1870 avviker mannen från Långholmen och är sedan obefintlig i kyrkböckerna, kan ha åkt över till Amerika.

1880 bor Ulrika Wilhelmina med två barn i Hölje, i samma by som min morfars föräldrar och där även bedragerskan från Åskotts föräldrar bor just då! När sista dottern dör 1884 flyttar Ulrika och sonen Hemming till byarna Fjäl och Mo. Sonen arbetar som dräng så de hankar sig väl fram på nåt vis.

Sonen Hemming den enda överlevande av de fem barnen träffar Kristina Ersdotter f 1869 från Boda som har en oä son Erhard Nikolaus f 1894. De gifter sig 1902.

De får tillsammans barnen:   Wilhelmina Karolina 1902,   Hilma Dorotea 1906. Karin Elvira 1909 och Erik Haldo, 1913. Ulrika Wilhelmina får alltså uppleva att bli farmor en gång innan hon dör.

” Barnhusflickan” senare modern och hustrun till en småtjyv, Ulrika Wilhelmina Berggren dör 1905 i Bye Lit. I kyrkboken står då noterat : Mannen obefintlig sen 25 år.

Ingen av sonen Hemming och hustrun Kristinas barn får dock några arvingar. De tre äldsta barnen dör ogifta på 1920-30 talet medan de två yngsta flyttar till Göteborg, förblir ogifta och uppnår hög ålder, Erik blir 77 och Karin 86 år gamla.

Hemming dör själv 1936 och hustrun Kristina dör 1940, de bor då i Palleråsen

***************************************************************************

Var det någon skillnad på ett barnhusbarns liv och något annat barns som levde här i Jämtland på den tiden. Kanske hade Ulrika Wilhelmina lite extra otur. Att många av barnen dör var inte så ovanligt men ju fattigare de var så var det nog mera vanligt.

Hittar i barnhusrullorna i Sthlm en äldre syster till Johanna, Gustafa Berggren f 1825 och där modern är Drabantsenkan Christina S Berggren från Westra Humlegårdsgatan i Norrtelje.

Har inte kunnat följa Gustafas öde då jag inte sett var hon hamnade.

 

 

När järnvägen kom till Östersund

Heter en bok som jag skaffade när jag gått min lokalguideutbildning 1993. I den botaniserade vi sedan flitigt när vi skulle hitta karaktärer som vi skulle gestalta, när vi bildade undergruppen historiska guider, för att guida under Storsjöyran. Vi hade fått en förfrågan om att göra något mera kulturellt inslag dagarna innan Yran.

Vi hittade då lite speciella kvinnor och det var då jag kom i kontakt med Emma Wollenhaupt. De speciella vandringarna fungerade till man började med krogstråket…

Så av en händelse kom jag ju på att jag skulle leta lite mera historiska fakta runt Östersund 1860 och framåt närjag försökte lösa mysterieet med fotoalbumet och Petronella Wiklander.

Vad hittar jag inte då i ovan nämnda bok, jo detta:

Staden 1860En bild på staden 1860 och t o m den fastighet som fabrikören Edvard Berg hade byggt och ägde. De röda husen strax till höger om det vita fyrkantiga mitt i bild längst ner mot sjön.

tomt 149 del 1

Här får vi även veta namnet på bryggeriet, ”Gambrinibryggeriet”. Känns lite typiskt att hitta saker när man tror det inte finns nåt mera att hitta. Man ser ju också på fotot att järnvägen inte kommit till Östersund än, och att bebyggelsen är sparsam. Lämgst ner till vänster syns dock Residenset och gamla (då nya) kyrkan byggda ungefär samtidigt på 1840-talet.

Staden 189030 år senare ser staden ut så här. Badhusparken med badhuset har kommit till liksom järnvägen A4 och en hel del nya hus uppöver staden.

tomt 149Om det gick bra för andra så gick det utför med fabrikör Berg som jag skrivit i mitt förra inlägg.

Mamsell Emma Wollenhaupt flyttade till Stortorget o gård 109, där hon tog över affären efter sin mor. Och jakten på de barn till fabrikör Berg som emigrerade till Amerika har inletts av min släkting Lars, han som nu är ägare till deras fotoalbum. Han har minsann tänkt hitta någon arvinge som han kan ge albumet till.

Petronellas testamente

Petronella verkar leva ett bra liv i familjen Berg och hon står som hushållerska. Åren går och barnen Berg börjar bli vuxna och myndiga.

Staden hade fått både Järnväg 1879 och elektricitet i början på 1880-talet. Befolkningen ökade med det dubbla på tio år från ca 2500, 1875 till 4500, 1885. Man får t o m telefonlinje.

Goda och mindre goda år kommer och går över hela landet, folk lockas till Amerika så även flickorna Olivia Elisabet och Anna Linnéa. Åren 1892 och 1893 reser de i tur och ordning. De är då 26 och 28 år gamla. De skickar nästan omgående hem ett fotografi från Boston.Olivia o Linnea.Pojkarna Henning och Edvard Berg är 1893, 21 och 19 år gamla. Om Edvard 19 år, står i kyrkböckerna att han har svårt att tala, kanske han stammar. Han har i alla fall kunnat konfirmera sig och får jobb som bodbiträde. Henning 21, står som arbetskarl.

Petronella som tydligen varit den sammanhållande i familjen blir överflödig och flyttar till grannhuset där hon har en väninna, Emma Wollenhaupt. Inte alls så ovanligt att två kvinnor bodde ihop på den tiden. Emmas far, Carl Theodor Zack Wollenhaupt kommer fån Trondheim och är även han anställd som bryggare. Emma f 1858 i Norge, driver sedan i början på 1900-talet en galanteriaffär i stan på gård 108 (Stortorget i hörnet mot Sam.Permansgatan) och är självförsörjande. Hennes mor har en leksaksaffär.

 

I september 1894 dör så Petronella 60 år gammal, hon har fått diagnosen magkräfta. Petronella som tydligen fäst sig vid barnen Berg som sina egna, testamenterar hela sin kvarlåtenhet till de fyra vuxna barnen Berg. Det är Emma Wollenhaupt som uppger boet efter Petronella. Bouppteckningen ä åtta sidor lång. Hon äger ett helt hem och efter alla avdrag finns värden för inte fullt 1800 kr. Petronella har en bror J P Wiklander, och två systrar Kunigunda och Hanna i Sundsvall , men de tre ärver inget.

Bouppteckningen

(Det är först när jag hittat bouppteckningen på Arkivet som jag kunnat börja nysta i Petronellas liv.)

Olof Edvard Berg har säkert gått i pension för även han flyttar till en ny adress. 1899 hamnar han på fattighuset, utfattig står det, när han sedan dör år 1900.Han äger endast enl bouppteckningen 121,43 kr. Han har en skuld till fattighuset i Björkbacka på 1729 kr. Vem betalade den skulden kan man undra? Ja nu kan man ju även börja undra vart hamnade allt bohag efter Petronella.

1902 tar Henning Berg sitt pick och pack och emigrerar till Amerika. Kanske är det systrarna som lockat över honom. Edvard får jobb på Ångbryggeriet som mältare. Han är alltså nu anställd av Wilhelm Englund. Han flyttar ihop med en kvinna från Lockne och de tar ut lysning 1908 men något bröllop blir de inte av och året efter flyttar de isär.

Det går 20 år och Edvard är hela tiden anställd hos Ångbryggeriet. Nu händer ett märkligt sammanträffande igen.

”Den 18 mars 1874 föds Edvard Berg, och en vecka senare den 24 mars 1874 föds Helga Englund, Bryggerimästare Wilhelm Englunds syster. Den 20 juli 1928 dör Edvard Berg av rosfeber, den 7 augusti 1928 några veckor senare dör Helga Englund av förstorad hjärtmuskel.”

Hade de träffats, visste de om varandra? Anknytning fanns ju och var är Edvard begravd? Nu kan man undra varför fotoalbumet blev kvar i ett kassaskåp hos Östersunds ångbryggeri, startat av Englund och Winström?

Östersunds Ångbryggeri

Här ser vi ägarna och deras anställda, kvinnorna i randigt var bryggerskor från Dalarna.

Förmodligen ägdes albumet från början av Familjen Berg varav två jobbade på bryggeriet. Tre av barnen försvunnit till Amerika och den ende kvarlevande i Östersund, Edvard, dör. I albumet finns många foton av Edvard, att det är han har jag nu räknat ut eftersom han finns med på ett från en handelsbod, han var ju bodbiträde ett tag.  Säkert kan man lista ut fler personer efter min kartläggning i arkiven. Vem tog hand om detta album och Edvards kvarlåtenskap? Hittar ingen bouppteckning efter honom.

Min undersökning av Petronella gick ut på om hon hade någon koppling till Familjen Englund. Det hade hon på olika sätt, men inget släktskap har jag hittat, däremot ett intressant kvinnoöde i slutet av 1800-talet.

Petronella Wiklander anträder Östersund

Den 10 november 1864 anländer mamsell Petronella Kristina Wiklander till Östersund. Hon är 30 år, f 1834, och kommer närmast från Timrå. Enär kyrkböcker saknas för Sundsvall från den tiden ( sundsvall brann ju i början på seklet)kan jag inte hitta hennes riktiga födelseort.

Vad ska hon då göra i Östersund? Det är ett livligt utbyte med Sundsvall och andra kuststäder vad gäller handelsresande, och annat folk, många ungdomar kommer till Östersund för att söka jobb. Om man inte hade råd att åka till Amerika , åkta man till Norrland. Forbönderna for vintertid i skytteltrafik mellan Trondheim, Östersund och Sundsvall , ja ända ner till Sthlm.

På Köpmangatan där Petronella hamnar, är det livlig verksamhet av olika slag. Här finns ett gästgiveri och här har postkontoret etablerats 1861 på nr 54. Diligenstrafik går därifrån till Sundsvall 4 ggr i veckan, så det ä r väl troligt att Petronella kom med en sådan. Träpatronerna började visa sig för att göra skogsaffärer. Man öppnade även en telegrafförbindelse till Sundsvall och Trondheim.

Något som man hade stor hjälp av när det blev nödår 1865 och brist på varor. 1867 låg isen på Storsjön ända till midsommar och då blev situationen än värre. Då fick man telegrafera ut i landet och meddela vad man hade behov av. Huvudgatan på den tiden var Köpmangatan och den största kommersen föregicks på Sjötorget. Järnvägen hade inte kommit än men var på gång i södra delarna av länet. På Storsjön var sommartid en livlig trafik med ångbåtar och det skulle så småningom finnas 80 bryggor runt om Storsjön för båtarna att ankra vid. Vintertid gällde häst och släde.

Varje år i mars går den årliga Gregoriemarknaden av stapeln och den håller till på Stortorget, och då blir det ännu mera liv och rörelse och många tillresta landsortsbor.

Stadskartan

Mamsell Petronella Wiklander hamnar på färgarfamiljen Fjellmans gård nr 149 och hon står ömsom som hushållerska eller mamsell så det framgår inte riktigt vad hon gör. På Strandgatan och i samma kvarter gård 148 har en Fabrikör Olof Edvard Berg slagit sig ned. Han kommer också från Sundsvallstrakten och är f 1827. Han driver troligtvis ett av många småbryggerier som fanns i Östersund då. Handeln med öl och sprit var för många en viktig inkomstkälla inte minst alla små lönnkrögare som fanns i prång här och var levde av detta.

Olof Edvard Berg gifter sig med arbetskvinnan Carin Åslund f 1838 från Lit, som kommit till stan som piga. Familjen Berg växer i rask takt. Först kommer Amalia f 1865, Olivia Elisabet f 1866, Anna Linnéa f 1868, Andreas 1870 som bara blir ett år och dör 1871. Henning, föds 1872 och samma år dör äldsta dottern Amalia. Någonstans här i mitten av barnaskaran kommer Petronella in i bilden, hon finns nu i hushållet på adressen gård 149.  År 1874 föds Edvard och så kommer sjunde barnet Harald i augusti 1878.

Nu inträffar den stora tragedin. Modern Carin dör i akut bukhinneinflammation tre veckor efter Harald föds. Inte nog med de i januari 1879 dör även lille Harald endast fem månader gammal. Plötsligt befinner sig Petronella i en sörjande familj utan mor och av sju barn återstår fyra barn mellan fyra och tolv år. Fadern i huset försvinner ett tag till Sundsvall men återkommer ganska fort.

Här kan man se att familjen  Berg utan mor men med Petronella flyttar till annan adress.

Fam Berg husförhörsl-78

År 1881 startar Wilhelm Englund upp Östersunds Ångbryggeri på Strandvägen. Han och kompanjonen Robert Winström köpte upp alla småbryggerier i stan och nu får Olof Berg jobba där istället att vara egen chef, eftersom hans titel i kyrkboken ändrats till bryggare. Utifrån de foton som finns i den gamla albumet så har man en del kontakt med Trondheim. Och även Petronella finns med på ett foto från Inneröj.

Livet verkar gå ganska bra även om alla företagare som kommit till Östersund börjar klaga på Gregoriemarknaden. De tycker att den stjäl kunder från de etablerade handlarna och vill ha bort den. Men landsortsborna tycker annat, för de är det en fest att få kommain till stan på marknad.

forts följe…

Vem var Petronella Wiklander och varför flyttades hennes gravsten?

På sensommaren blev jag bjuden till min femmänning Lars och hans Sommarhus på Frösön för att få träffa hans moster ”Pyret” och även visade det sig försöka lista ut vilka personerna var, som fanns i ett fotoalbum som legat i ett kassaskåp som tillhört Östersunds Ångbryggeri. Ett bryggeri som hans morfars far Wilhelm Englund startade 1881?

Vi kunde inte känna igen några personer i albumet och mystiken blev lite extra då det fanns en bild på en gravsten med inskriptionen Fröken Petronella Wiklander. Var det nån släkting till bilhandlare Wiklander? Graven 1894.jpg

Några bilder var även från Norge och flera kort på två systrar Berg som tydligen befann sig i Amerika. En bild från en gata i Östersund var det nedtecknat en del namn som jag kände igen på företagare i Östersund i slutet på 1800-talet.

Vid ett besök på Norra Kyrkogården samma helg hittar Lars igen Petronellas gravsten inte långt från Per Englunds familjegrav, (Per dog 1888) men den var flyttad från den plats där den syntes på det gamla fotot?

Varför undrar man? Jag får en bild på gravstenen nuvarande läge.

Wklanders grav 2017-2

Besöker själv Norra kyrkogården men förstår ingenting. Hade Petronella någon koppling till fam Englund och i så fall vilken? Går till kyrkoförvaltningens expedition nere på Köpmangatan för att försöka få svar på varför stenen flyttats. Personen där kan inte ge något säkert svar vad som hänt. Han berättar i alla fall att gravarna längst ut mot nuvarande sjukhuset är lagda längs efter alltså öst/väst inte syd/nord. Har det nån betydelse ?

Jag lyckas räkna ut ifrån det gamla fotot att Petronellas grav möjligen stått inom Per Englunds familjegravs ena hörn med texten mot nuvarande sjukhusområdet, utifrån det gamla fotot. Sen var den flyttad snett uppåt och vänd med baksidan mot sjukhustomten och texten in mot kyrkogården .

Där stog den

Petronella Wiklander dog den 27 sept 1894 och begravdes 30 sept. Den 10 oktober 1894 dör en av Per Englunds flickor, Tekla, och begravs i familjegraven intill fem dar senare.

År 1918 dör hustrun Augusta Englund och 1928 dör dottern Helga Englund. Alltså ligger fyra vuxna personer i familjegraven. Har det nåt att göra med att Petronellas gravsten flyttades?per Englunds familjegrav

Var det någon som inte ville att den skulle stå för nära och var är i så fall kroppen? Eller finns bara en simpel ombyggnad av kyrkogården som förklaring där gravstenen stod ”fel”?

Ja, man kan fundera mycket på det men jag vill veta vem Petronella Wiklander i verkligheten var och beger mig till Arkivet och börjar en riktig ”Miss Marple” kartläggning känns det som.

fortsättning följer…